fredag 1 juli 2016

Att föda med smärtlindring eller inte




Lady Dahmer har fått sitt tredje barn och födde helt utan smärtlindring för hon ville ha det så.

Jag funderar lite på det där... inte på LD specifikt... utan mer mina tankar kring barnafödandet.
Själv har jag som bekant fyra barn, jag har varit enormt förlossningsrädd alla gånger utan den första och borde så klart ha gått på Aurorasamtal. Det fanns även på min tid men inte lika utbrett som nu.
Jag har prövat fyra olika förlossningar...

Med min första dotter född -87 så körde jag rubbet utom ryggbedövning. Jag var 17 år.
Jag fick lustgas, petedin (ett slags morfin som inte används särskilt mycket längre) och pudendusblockad och jag tyckte det var fruktansvärt.
Första delen av förlossningen hade jag en hemsk ragata till barnmorska som var gammal som tåget och som sa förminskande saker hela tiden typ "Det skulle du ha tänkt på innan", "Ja vad trodde du, det sitter inte utanpå" och "Stackars lilla barn" och jag öppnade mej inte en millimeter av otrygghet för än jag fick en ny... snäll... barnmorska.

Andra barnet fick jag -89. På en ABC avdelning där det bara fanns ickefarmakologisk smärtlindring och där förlossningsrummet såg ut som ett sovrum med riktig säng och gömd tekniks apparatur.
Födde endast med hjälp av bubbelbad och det var fruktansvärt det med.
Var helt borta av smärta efteråt.

Sonen kom -90, bara arton månader senare och här satt jag i badet. Jag gick i när jag var öppen 4 cm och satt tills jag blev "bajsenödig" Då var jag öppen 10 cm. Använde lustgas vid krystningarna och även om det gjorde ont så är det nog min bästa förlossning.

Sista gången var -94 när Mini föddes. Här valde jag ryggbedövning. En EDA som tog perfekt och jag låg och fikade helt utan smärta trots mycket effektiva värkar. När sedan krystandet skulle börja kom smärtan tillbaka (med andra ord en perfekt lagd EDA) och den överrumplade mej fullständigt. Från 0 till 100 i smärtupplevelse på en minut. Använde lustgas och utdrivningsskedet gick fort men smärtan är ändå det bestående minnet.

Innan jag började läsa till barnmorska så tyckte jag... i princip... att varje födande kvinna borde kosta på sej en EDA eller spinal. Jag tyckte det var en feministisk fråga, en smärtfri förlossning har kvinnor i generationer stridit för, och män hade minsann aldrig utsatts för den typen av smärta obehandlat.
Med mer kunskap kan jag nu se att det finns för och nackdelar med ryggbedövningar.
Obehandlad smärta som mamma inte kan hantera kan leda till syrebrist till barnet. Och andra sidan så är en ryggbedövning inne och stör en massa fysiologiska processer.
Forskning har visat att bad är mycket effektiv smärtlindring och att det som är allra viktigast för om födande kvinnor skall känna sej trygga och nöjda med sin förlossning är kontinuerligt stöd av närstående och av barnmorskan.
Ryggbedövning får aldrig bli "istället för" kontinuerligt stöd vilket det säkert är på många ställen idag när förlossningsvården är så pressad.
En kvinna som behöver hjälp att ta sej igenom värk för värk tar ju mycket tid så klart.



Med min nya kunskap så är jag nyfiken på hur jag skulle hanterat en förlossning idag. Smärta har många olika komponenter, det är därför den är så svårbehandlad. Ont gör det hur som helst men blir man rädd för smärtan och utsattheten till följd av personlighet, tidigare erfarenheter i livet, inre brist på trygghet, okunskap mm så är den värre.
Jag skulle velat se vad som hände när jag födde som en tryggare kvinna med större insikt i kroppen och skeendet. Jag skulle... alltså om jag vore yngre... velat föda ett sista barn hemma med en barnmorska som jag lärt känna under graviditeten.


Men jag kan bli irriterad på att det i vissa kretsar anses finare ju mer naturligt man föder. Skillnaden mellan att föda sitt barn och bli förlöst på sitt barn.
Mött den attityden ute på min praktik. Inte så att man dömer kvinnor som är rädda eller vill ha smärtlindring mer så att man imponeras av motsatsen. Att man i fikarummet berättar om hu "Hon på 2:an födde och knappt sa ett knyst, ja hon var helt otroligt duktig."
Då måste ju gastande kvinnor som gråter, vill gå hem, inte vill ha en bebis mer, tigger om kejsarsnitt, vill dö... per automatik vara motsatsen?
Och den attityden tycker jag inte om.
Alla kvinnor är olika och det är det som ÄR förlossningskonst, att möta varje unik kvinna och göra sitt bästa för att ge henne den förlossning hon önskar.

Puss/ Asta

7 kommentarer:

  1. Intressant det du slriver, jag födde mitt andra barn för nägra veckor sedan och det var en helt annan upplevelse än med första.. Första hade jag eda, helt undebart jag kände inte av värkarna alls och jag krystade kanske 4 ggr sen var bebisen ute. Andra gången hade jag bara lustgas. Jag hade en helt underbar undersköterska som lotsade mig igenom värkarna med avslappningsövningar, tyvärr gick hon av sitt pass och jag fick en annan uska som inte sa ett ljud i princip. Detta och tilltagande smärta gjorde att jag vrålade mig panikslagen genom förlossningen.. Allt gick bra och bebisen kom ut efter 40 min av krystande (säkert normalt men efter första som va bara 10 min hade jag nog ställt in mig på samma)Jag kan nu i efterhand känna mig både rädd orolig om/när jag ska föda en trea.. Såå betydelsefull första uskan va och hur mycket det hjälpte mig att hon pratade och lotsade mig igenom värkarna. Men jag nästan bad om ursäkt till barnmorskan efteråt för jag kände mig typ dum för att jag tappade kontrollen och skrek så mycket (de klassiska "jag orkar inte mer, de här går inte, nu går jag sönder!!") Tack för en fin blogg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och tack för din kommentar. Jag har alltid varit intresserad av att höra hur andra upplevt sina förlossningar men jag är det än mer nu när jag läser till barnmorska, för jag vill ta till mej så mkt erfarenheter och tankar som möjligt. Tänk vad viktigt det är med personkemi och att man får en barnmorska... eller undersköterska... som försöker och vill nå fram.
      Kram.

      Radera
  2. Spännande läsning! Det är ju så olika hur man reagerar på olika saker. Nu har jag ju bara min lilla tjej men provade under förlossning först lustgas (hjälpte ej mot smärtan men fick mig komma ihåg att andas) och akupunktur i ryggslutet (ett skämt!). Tillslut var jag helt borta av smärta (har inga minnen från två timmar. Smärta i kombination med lustgasrus plus att de tog mina glasögon för att masken skulle passa så allt var en dimma) så fick en Eda men förmodligen för sent för jag blev måhända klarare i huvudet (fick mina glasögon också) men den där "ah smärtan är borta"-känslan kom absolut inte! Smärtan i kombination med att det blev lite akut i slutet då Hedda fastnade gör mig fortfarande otroligt osäker på om jag vill ha fler barn. Då kommer jag i så fall be om Eda så fort jag kommer in för skulle inte klara att förlora kontrollen så totalt igen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Om du känner dej rädd för att föda igen kan jag absolut rekommendera att du innan el tidigt i graviditeten tar kontakt med en aurorabarnmorska så du får hjälp med bearbetning och verktyg. Och tidig EDA går alldeles utmärkt. Tack för din berättelse. Kram

      Radera
  3. Jag insåg precis nu när jag läste att min traumatiska upplevelse av första förlossningen nog hade blivit helt annorlunda om jag inte varit "ensam" i det.
    Jag blev igångsatt 19 dagar över tiden. Var 23 år och graviditeten var helt oplanerad. Hade ingen aning om vad det innebar att bli mamma, men var lycklig. Jag fick någon gelé på livmoderhalstappen och tillsagd att det kanske skulle ta flera dygn. Jag och sambon gick och åt lunch. När vi kom tillbaka tog de en ctg-kurva under 45 minuter (tror jag?) och på den tiden hann värkarna starta och till slut komma var tredje minut. Hade inte haft minsta känning innan dess. En kvart senare undersökte de mig och jag tro jag var öppen 3-4 cm. Jag fick lite lustgas och gick runt i rummet med en gåstol. Jag och sambon var ensamma i rummet, lite bortkomna och jag blev mer och mer rädd av smärtan som ökade så. Efter kanske 30 minuter skrek jag till sambon att han måste hämta någon för jag måste få någon smärtlindring. På den halvtimmen hade någon bara kollar till oss från dörren ett par gånger. När han kom med bm hade jag lagt mig och grät i full panik och bad om eda. Bm undersökte mig och sa att jag var 10 cm öppen så det skulle inte hinnas ta någon bedövning utan barnet var på väg. Det är enda gången i mitt liv jag drabbats av ren panik. Timmen som följde var ren tortyr. Vattnet gick och krystarbetet tog lång tid, det släppte inte förrän de satte en kateter och tömde blåsan. Ut kom en fin pojke på nästan 4,7 kg och jag var så glad att det var över och så ledsen över att han aldrig skulle få några syskon eftersom jag aldrig någonsin skulle våga utsätta mig för det där igen. Chocken från förlossningen bet sig fast de fyra första veckorna och jag skämdes och var skräckslagen över vad jag gett mig in på.
    Det har alltså inte slagit mig förrän nu att om jag haft en riktigt nära kontakt med en bm medan värkarna stegrades som värst kanske jag hade lyckats förhålla mig till det på ett annat sätt? Inte blivit fullt lika rädd och fått panik? Det hade banne mig förändrat allting.

    SvaraRadera
  4. Mina andra två förlossningar var drömmar förresten. Tvåan tog fyra timmar, bara lustgas och jag var lugn och glad över om det gjorde ont. Två krystvärkar och slurp han var ute. 3990 g. Bm sa att hon nästan fick bjuda sina kollegor på tårta (som de tydligen gjorde när någon inte hann ta på sig handskarna när barnet kom)

    Trean tog 6,5 timme. Värkarna kändes inte ett dugg jobbiga med lustgas, jag hade kunnat göra det hur länge som helst kändes det som. Jag och sambon typ njöt av en barnfri, lugn dag på vårt rum haha. Däremot kom hon i ansiktsbjudning vilket var vidrigt ont och jobbigt för sambon som mer än jag förstod hur dramatiskt allt blev ingen de kunde utesluta att hon kom med nacken först.
    Så olika det kan vara. Jag hade gärna haft dig som bm :)

    SvaraRadera
  5. Great post! Been reading a lot about the best ways to paint my home. Thanks for the info!
    smärtlindring

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare