Praktikrapport

Alltså, den här praktikomgången. Så omtumlande. Så mycket känslor.
Att säga att det är bergochdalbana är ett understatement.
Och jag vet inte, jag VET ärligt talat inte om jag som vanligt har för höga krav på mej själv eller om jag faktiskt inte har vad som krävs den här gången. Jag vet inte!
Mer å mer står det klart för mej vilket fantastiskt svårt yrke det är att vara barnmorska. Så oerhört ensamt ansvar. Det är på ett helt annat sätt än att vara sjuksköterska.
Förra veckan kände jag att jag hade det i min hand.
Att det gick bra. Att jag utvecklades. Att jag började få in känslan.
Denna veckan...
Nåt helt annat.

I går trodde under en skräckfull timma att jag ådragit en ung kvinna en sfinkterbristning. Jag höll ihop inför patienten men bröt ihop utanför rummet av skam, förtvivlan, skräck. Jag ville verkligen bara springa därifrån och aldrig utsätta någon mer kvinna för mej. Alltid mer utsätta mej för den rädslan.
Nu visade det sej inte vara en allvarlig bristning. Det syddes ihop och kvinnan var supernöjd... men känslan! Känslan.
Jag sov inte många minuter i natt.

Idag fick jag kritisk feedback av min handledare. Inte elak eller orättvis feedback på nåt sätt utan saker jag behöver ta till mej och förändra.
Bra, handfasta saker som jag med halva tiden kvar på praktiken har möjlighet att försöka tänka på.
Det var bara det att just idag var inte självförtroendet på topp.
Och hon är rak och direkt, kunnig, noga och ganska sträng. Jag gillar det, jag är grymt tacksam över båda mina handledare som är rätt olika men suveränt duktiga på olika sätt.
Men hennes "Om du bryter ihop för att du orsakat en sfinkter och funderar på att aldrig komma tillbaka så kan jag lova dej att om du missar att ett barn du har ansvaret för dör så kommer du verkligen inte jobba en dag till som barnmorska!"
Nä.
Och klumpen växte. Tvivlet.
Jag har tre veckor kvar och jag skall verkligen, verkligen försöka ta till mej vad hon har sagt att jag behöver förbättra mej på. Verkligen verkligen spotta i nävarna, inte tycka synd om mej själv, bara jobba på.

Jag behöver bli mindre mjäkig med patienterna.
Jag behöver bli mer chef i förlossningssituationen.
Jag behöver bli snabbare. Mer beredd på att en lugn situation kan förändras.
Jag behöver ha ständig koll på CTG, även om jag äter, har lunch, sitter å pratar... alltid ett halvt öga på skärmen.
Jag behöver bli bättre på att alltid tänka ett steg längre och "tänk om."
Det är de stora områdena. Sen är det finlir. Innan jag klarar av det enkla.
Som min handledare sa "Om fem förlossningar ska du faktiskt fixa att handha en förlossning. Själv!"
Jepp.
Tre veckor kvar.

Om tre veckor kommer jag inte vara FÄRDIG på några villkor men jag måste vara duglig. Om det ska gå. Om jag ska utsätta mej själv och andra för det här.

Puss/ Asta

Vilken är din hundras?

 
Bild: Gottebebis får sej en tillsägelse av Märtaplätta. 


I en hundgrupp jag är med i på Facebook ställde jag frågan vilken ras de hade "hittat hem" i och varför. Fick så himla många svar med bilder på folks pälsklingar. Så kul.
Det var verkligen allt från de stora irländska varghundarna till små söta franska bulldogar och det märks att människor har... och älskar... sina hundar av så många olika anledningar.
Det finns olika hundliv.

Det är väl ingen hemlighet för någon som varit inne på den här bloggen mer än fem minuter att min ras är Dogue de Bordeaux. Rasen har egentligen bara ett enda minus och det är deras korta livslängd. Att de  blir vuxna och klara, så väl fysiskt som mentalt sent i livet vid 4-5 år någonstans, och sen sällan blir äldre än sju-åtta år.
Med ett enda minus så menar jag utifrån mina preferenser. Tycker man att...
... envishet
... dregel överallt
... en stor portion "vet bäst själv"
... massiv fysisk styrka
... ett känsligt och lättsårat inre
... bristande tävlingsduglighet
är ett problem så är det inte en ras för dej.

Jag skulle kunna tänka mej att pröva en annan hundras någongång i livet. Kanske...
Det finns ju massor av vackra hundraser som säkert har en hel del charm... bulldog, amstaff, bullterrier, leonberger, fralla är några exempel men egentligen är det bara Dogue de Bordeaux som prickar av alla mina krav/ önskemål på en hund... tror jag?!

Jag vill att en hund skall vara...
... vacker att se på
... ha en stor personlighet och charm
... klara av att hänga med på långa promenader
... men vara bekväm med soffhäng
... vakta mej och huset med pondus och trovärdighet
... men inte allt för reserverad mot främlingar
... fungera å vara pålitlig med barn
... inte kräva en massa pälsvård
... vara någorlunda sund hälsomässigt
... kunna koppla av inne och ute
... inte hålla på och mäta sej med vare sej mej eller andra hundar för mkt
... vara mild mot familjen
... inte vara "bästa kompis" och upp i knät på varenda människa den ser
... kunna följa med i alla situationer

Allt detta och mer därtill uppfyller Gottfrid.

Puss/ Asta

Vände vemodet

Kände mej lite söndagsdeppig tidigare. Inte alls för att det imorgon är måndag och jobb/praktik (det är bara kul!) utan mer någon slags existentiellt vemod som ofta kommer på just söndagar av någon anledning.

Men så kom Noah och sa "Kom mommo, vi dansar Lasse."
Nej, det gjorde han faktiskt inte, han sa Håkan. "Kom mommo, vi dansar Håkan." Men när jag föreslog Lasse var han snabbt på, "Ja, vi dansar Lasse."
Och det gjorde vi. Vi drog på tre-fyra låtar och öste på. Skakade rumpa, klappade händer och sjöng högt.
Ljuvligt.
Och sen kom Gottfrid. Var glad och ville vara med. Han hoppade å skuttade utan att få ont i ryggen. Helt ohämmat. Jag fick ju bromsa honom så klart, men det gjorde mej glad.
Å som lax på löken av härligheterna har jag tittat på "Min sanning" där Jonas Gardell intervjuades.

Alltså, den mannen!
Om en fullvuxen kvinna kan vara handlöst förälskad i en människa som hon aldrig träffat så är det det jag är. I honom.
Han är den klokaste, roligaste, modigaste och mest intelligenta människa jag vet.
"Torka aldrig tårar utan handskar" är kanske bland det mest begåvade som gjorts på de senaste hundra åren kring vår nutidshistoria.
En av mina allra högsta drömmar (som känns längre bort än att jag skriver den stora romanen) är att få sitta en halv natt och dricka te och prata livet med honom.

Imorgon väntar ny vecka. Ny intensiv vecka och många bebisar hoppas jag.

Puss/ Asta

Uppdatering om Gotteman

Någon kanske undrar hur det är med Gottfrid?
Jo tack, det är kiss.
Kiss? tänker du. Är det ett annat uttryck för "Det är bajs" som i betydelsen av dåligt.
Nej, det är kiss precis som jag säger. Kiss på golvet var å varannan dag.

Veterinären ringde mej i fredags precis som utlovat och mycket riktigt, det är ett diskbråck han har. Diskbråck så långt ner i ryggen kan göra hundar förlamade, få dem att inte kunna hålla sin urin och ge kraftig smärta. För Gottfrids del så har han "bara" fått smärtan. Tror jag.
Detta diskbråck försöker man då behandla medicinskt i första hand så från och med torsdag kväll satte jag ut hans värkmedicin som han gått på en månad eller nåt nu och i fredags började han med en kortisonkur. Det är en ganska rejäl dos initialt som skall trappas ut under tre eller om det var fyra veckor.
Fungerar inte det medicinskt utan smärtorna kommer tillbaka så får vi operera.
Jag frågade om prognos å mening med det på en så stor hund men veterinären var positiv och sa att det alltid finns en risk att operera bland så mycket nerver men att det brukar bli bra och 70-80 % blir helt återställda.
Så operation får det bli. Om det behövs.

Helgen har gått utan Norcarp och än har han inte fått ont.
Däremot kissar han inne.
Det har han alltid gjort... nån enstaka gång, nån gång varannan vecka kanske och främst på Noahs saker. Under den här konvalescensen har det varit mer, några gånger i veckan och jag har inte tolkat det som diskbråcket utan att han protesterar mot att jag är borta mycket och att vi inte går långa promenader.
Veterinären sa att kortisonet kommer att göra honom hungrigare, törstigare och mer kissnödig. De sista nätterna har han kissat inne på flera ställen, alltid på saker vilket väl talar för att det "inte bara kommer" utan att han åtminstone delvis kan styra det.
Valpar som kissar på golvet är nästan söta. Vuxna hundar... nja, det blir väääldigt mycket kiss. Luktar väldigt mycket oxå. Trots skurade golv ligger det som en doftmatta av hundkiss över vår första advent.
Ska pröva stänga in honom i köket i natt för att skademinimera.

Vi var på stan idag. Det skulle vara Julmarknad och det lät så mysigt.
För mitt inre såg jag torget fullt av stånd med blommor, mossa, dekorationer, ljus, tomtar å änglar, senap å korvar. En folkfest. Så jag tog med mej Mini å Gotteman å åkte in.
Det visade sej vara ett partytält med kanske tio bord där flertalet sålde hemmagjord sockerkaka och annat rätt oaptitligt. Tog två minuter att passera.
Men Gotteman fick lukta lite på staden i alla fall och han är ett nöje att ha med sej. Så många människor stannar och vill klappa eller prata om rasen en stund. Så många som kommer fram å säger att han är härlig eller vacker.
Så klart! Han är både härlig å vacker min stolthet och han uppför sej alltid.

Sååå, jag håller andan och mina två tummar att han ska bli bra på kortisonet nu, att svullnaden ska lägga sej och att han ska kunna börja leva (nästan) som vanligt igen.

Då vet ni.

Puss/ Asta

Män gör mej trött, kvinnor förbannad

Jag känner mej mer än lovligt trött på män.
Nej, ingenting särskilt har hänt, det är bara som om jag med... ålder? andras inflytande? ett rågat glas... blivit mer klarsynt. Och tro mej, rätt ofta önskar jag att jag kunde plocka av de där glasögonen som verkar bli skarpare och skarpare för var dag. Det är lättare och roligare att inte se.
Dagligen blir jag uppgiven inför män i allt från stort till smått. I allt från aggression till undfallenhet. I allt ifrån barnslighet till hävdelse av sin egna förträfflighet.
Ett litet exempel av många...
En manlig vän till mej... på 56 år... skrev på min instagram när jag talade varmt om hur lycklig jag var över mitt yrkesval, hur vackert barnmorskeri är och hur stolt jag är över att jag vågade sträcka mej efter drömmen att... "Tänk vad många muttor du kommer få se." Jag blev både irriterad och trött!
Det vore en omogen kommentar av en tolvåring och här är det en man på närmare sextio som "skojar till det." Svarade lite surt om vilken omogen kommentar det var och fick till svar att han skulle försöka vara lite mer Pk.
Alltså, människor som använder ordet Pk. Människor som gör narr av den innebörden som för de allra flesta står för att man är humanist, antirasist och inte homofob.
Som sagt, det är en vän och jag ville inte bråka mer men mitt hjärta fylldes av ännu en droppe uppgivenhet över släktet män och jag vägrar att skratta och vara "gullig, rolig tjej" när män säger plumpa saker som jag absolut inte finner lustiga.

Men hur mycket jag än tappar hoppet om manligheten så är det värre med kvinnorna...
Alltså, jag har större respekt, förväntningar och krav på det kvinnliga intellektet än på det manliga. Jag ska tala klarspråk, jag finner majoriteten av män mer korkade och i synnerhet när det kommer till emotionell intelligens, men det handlar även om systerskap.
När kvinnor uttalar sig negativt om feminism eller förnekar patriarkala mönster, när kvinnor säger saker i stil med "tacka vet jag män, de är raka och rejäla medan kvinnor mest snackar skit" eller "jag behöver inget könskrig, jag klarar mycket väl av att stå upp för mej själv" eller "finns det inget viktigare att diskutera?" (när det handlar om mäns makt över kvinnor då blir jag rasande!
Mycket mycket argare än vad jag blir när män fäller liknande kommentarer.
Det känns som ett förräderi när de ställer sej på förtryckarens sida och agerar den "coola tjejen."
Och samtidigt blir jag arg på mej själv. Jag borde verkligen förstå att även DET är ett uttryck för patriarkal påverkan. Jag har själv varit den där "coola tjejen."
Jag har själv varit hon som vunnit poäng genom att alltid vara glad, kåt och tacksam i grupper av män. Flirtig, rolig och förstående. Smickrad över män som beklagar sej över sina fruar och att de inte är mer som mej.
Jag kräks lite i munnen när jag tänker tillbaka men precis som jag måste förlåta dessa mansförsvarande kvinnor i debatten måste jag förlåta mej själv.

Det tragiska är inte främst att jag varit utsatt för allt ifrån sexuella trakasserier till regelrätta våldtäkter utav män, det sorgliga är inte att min pappa övergav mej eller att män i min omgivning tar sej rätten att idiotförklara mej eller göra sej lustiga på min bekostnad. Det RIKTIGT tragiska och sorgliga är att när kvinnor får till djupare konversationer så framkommer det att vi delar dessa upplevelser. Att vi alla känner igen oss.
Jag vill mer för mina döttrar och mina barnbarn av kvinnligt kön.
Jag önskar mer för min son och mina gossar till barnbarn. En annan mansroll, ett annat liv.

Hur tänker du?
Hur stärker vi systerskapet? 

Puss/ Asta

Tjena!

Jag ville mest skicka ett livstecken. Är (som vanligt nu mera) för trött för att tänka ihop ett vettigt inlägg.
Jag är mitt i min förlossningspraktik, har åtta veckor kvar till examen och en månad kvar till D-uppsatsen skall vara färdig. Imorgon åker jag upp och jag kommer inte hem igen för än på onsdag kväll så det blir kanske inte så mycket bloggande. Eller så löser jag det med internet och det blir en jäkla massa skrivet, vi får se.
Sex dagar på raken. Jag hoppas det genererar många förlossningar och bebisar och jag hoppas att jag när jag kommer hem på onsdag ska känna mej mer säker på handgreppen. Jag famlar fortfarande lite och behöver en hel del stöd, min handledare står kloss bredvid med hela tiden och instruerar... jag skulle vilja känna snart att jag löser det själv.
Efter helgen kommer jag dessutom mestadels börja gå med en ny handledare (som jag bara hört gott om) men det kommer säkert att förvirra det ytterligare för mej. Barnmorskor är ett starkt släkte och de vill gärna att man gör precis på deras vis. Bra... om det inte innebär att man som student hela tiden måste fundera på "hur vill hon nu att jag ska göra." Man har nog som student att tänka på ändå.

Gottfrid har fortsatta ryggproblem och idag har han varit på djursjukhuset hela dagen för en CT (datorröntgen.) Lämnade honom kl 08:30 och fick hämta honom 19:30. Märkligt system, röntgen tog nog inte många minuter men det skall förberedas, sövas, ges dropp osv.
Det var märkligt tasstomt här hemma. Jag "hörde" hans smackningar och andetag och kom på mej själv att söka med blicken efter honom.
Även om idag var jobbigt så är den verkliga anspänningen att vänta på resultatet och prognosen som kommer om en vecka.
Den är märklig den där smärtan. Vissa dagar så svår att han skriker vid minsta rörelser, andra dagar... som idag... när han varit utan smärtlindring i 1,5 dygn märks knappt någonting. Inte ett pip. Han lyfter lite lägre på benet när han kissar bara.
Jag skulle inte stå ut om... Ja ni fattar. Det måste helt enkelt vara något vi kan åtgärda och något som han blir bra ifrån. Jag vägrar låta honom leva ett halvt liv utan att han får vara aktiv, simma och springa.
Jag fick beröm när jag hämtade honom i alla fall. Sköterskan sa att han är så charmig och snäll. När de skulle gå från rummet där han var och ut till kassan där jag väntade öppnade han alla dörrarna själv med huvudet. Och han blev SÅÅÅ lycklig av att se mej! Han trodde nog jag donerat honom till Plågsamma djurförsök eller nåt.

Hör ni, det är en sliten tant den däringa Asta. Ni får ha överseende.

Puss/ Asta

Vilken skitdag

Fars dag är en dag som gör ont.
Nätet svämmar över av hyllningar till far idag.
"Grattis världens finaste pappa, du som alltid finns där för mej i vått och torrt, min hjälte" står i hur många olika kombinationer och varianter som helst.
Inte så att jag är missunnsamt avundsjuk. Jag är på riktigt glad för varenda människa som har en sån där pappa. Det har pratats mycket om pappors betydelse för pojkar att bli trygga och bra män, men själv tror jag att pappor har minst lika stor inverkan på döttrar och hur de klarar av relationer, väljer partners, ser på sej själva som vuxna.
Jag vet inte om alla dessa hyllandende har lägre krav än vad jag har eller om de umgås i andra kretsar, men själv har jag sett vansinnigt få män som nåt att ha. Jag har ett ganska utbrett mansförakt som växer sej starkare för var dag känner jag. Jag kan i princip räkna på en hand män jag mött som jag tycker är "fantastiska pappor", som ens är i närheten av en good enouth morsa.
Kanske blir det bättre med nya generationer. Jag är skeptisk. Det går för långsamt.

Hur som helst är Fars dag en dag som gör ont, har alltid gjort.
Det är naturligtvis en dag som jag tänker extra mycket på min pappa och vår ickerelation.
I år är första året på många, många, många år som jag å pappa inte har någon kontakt. Det var ju i februari vi bröt med varann.
Vi har aldrig gjort nån stor sak av det annars heller, men jag har ju ringt eller dragit iväg nåt sms åtminstone. Även om jag inte kunnat ställa mej bakom de där hyllningarna på nätet eller de sockersöta korten med budskap om en man som alltid funnits å gjort allt för sin avkomma. Men jag har efter att ha fingrat på korten tänkt "Okej, han är inte den som kommit med pengar, barnvakt, erbjudande om praktisk hjälp med huset och det är hans fru som köper födelsedagspresenter, men han är fin i alla fall."
I år är det inte så. I år är det så tydligt att vi valt bort varann och att han är så jävla okej med det.
Gubbe! Jag, dina barnbarn och barnbarnsbarn är fantastiska å du missar det!

Jag är på ett jävla dåligt humör. Jag önskar jag kunde gråta. Jag önskar det hjälpte om jag slog till nån. Det är inte bara pappas fel. Det är minst av allt pappas fel. Jag håller på att krackelera under en praktik som känns övermäktig, en d-uppsats som är halvklar och som jag inte förmår mej att ta ann och framför allt en hund som är sjuk och skriker varje gång han rör sej.
En allt mer pessimistisk prognos för varje bakslag med ryggen och de står som spön i backen nu.
Tankar på om han lever ett värdigt liv, vad det tjänar till, hur jag ska göra kommer allt oftare. Och det samtidigt som jag måste prestera. Måste måste måste fokusera på uppsatser å praktiker. Pendla fyra timmar om dan, huvudet är hela tiden där kroppen inte är.
Jag vill sjukskriva mej från livet. Inte kliva upp. Tyvärr Gottfrid, tyvärr praktiken, jag pausar. En månad eller två. Vänligen återkom då å stör mej inte igen!

I stormens öga är man alltid så ensam.
Folk kan skicka hjärtan på facebook, familjen kan säga att "det ordnar sej", allt i välmening så klart men till sist står man ändå själv med det där svarta medan andra återgår till sin söndag.
Hepp! Uppryckning.
D-uppsats minst en timma och tidig sänggång.
Timme för timme, dag för dag, beslut för beslut.

Puss/ Asta

Vad är viktigt när man fostrar ungar?

Lady Dahmer skriver ett intressant inlägg om vad som är viktigt för henne kring barnens barndom, vad de har prioriterat och varför.
Jag har kan man ju säga, levt med småbarn i två perioder. Mina egna barn när jag var ung och med Noah nu när jag är mer än vuxen. Även om jag inte är Noahs förälder så älskar jag honom som om jag vore det å lever mitt dagliga liv ihop med honom så jag har ingen riktig mormorroll heller.
Mina prioriteringar då och nu skiljer sej en hel del och det beror på tusen faktorer. På mej, på samtiden, på helt olika förutsättningar.

När mina barn var små visste jag precis vad jag ville för dem. De skulle inte ha det, växa upp, fostras så som jag gjort. Punkt lixom.
Både min make och jag kom från dysfunktionella familjer och jag ville bort, bort, bort från missbruk, bråk, tjafs, mina morföräldrar som favoriserade äldsta dottern och ignorerade resten av barnen.
Jag ville bort från stan, stökiga skolor, miljöer som inte vore bra när barnen blev äldre.
Vi var tjugotvå år gamla när vi packade allt vi ägde och hade och flyttade till en främmande småstad.
Jag ångrade mej som FAN första året. Sedan dess har jag inte ångrat det en minut och jag förstod nog inte vilket vansinnigt viktigt beslut det var. För mej, mitt äktenskap och framför allt för barnen.
Småstäder är inte per automatik idyller och allt blev inte perfekt här.
Men barnen har sluppit släkten, sluppit att identifiera sej med mycket skit de annars skulle ha gjort, de har vuxit upp med ängar och hagar kring sej, med att kunnat ha djur... katter, hundar och hamstrar.

Jag var präktigare som ung mamma än som mormor nu.
Det var viktigt för mej att amma, att samsova, att vara fysiskt kärleksfull (det tycker jag fortfarande), men jag var oxå noga med hemlagad mat, med att baka, pyssla, och vara utomhus mycket. Jag tror det beror på att jag som så ung ville visa min duglighet som förälder.
Det var viktigt för mej att hålla ihop mitt äktenskap. Rätt eller fel men jag ville att barnen skulle växa upp i en hel familj. För att jag själv inte gjort det. Och för att jag visste att jag som ensamstående inte skulle kunnat erbjuda samma liv.
Att hålla ihop för barnens skull är inget jag rekommenderar men kanske att kämpa lite extra och att det är okej med skitperioder.
Idag handlar så mycket om vad föräldrar mår bra av, om att förverkliga sej själv, om att allt ska vara roligt (å helst pirrigt) hela tiden.
Vardag och småtristess är inte farligt, särskilt inte för barn.

Men det var viktigt för mej att tjäna egna pengar. Att vara självständig ekonomiskt. Att faktiskt kunna gå om jag önskade det.
Viktigt att skaffa ett yrke och visa både barnen å andra vuxna att det är möjligt även om man inte pluggar direkt efter grundskolan. Däremot har jag aldrig varit karriärsdriven.
Min make å jag har alltid bråkat högljutt. Blivit arga och ledsna.
Idag kan jag kanske tycka att det blev för mycket...
Samtidigt var och är jag av åsikten att barn mår bra av riktiga känslor.
Det är inte farligt att bli arg, vara ledsen. Men man måste kunna säga förlåt.
Det hade med min självständighet att göra oxå.
Barn uppfattar även sådant som inte sägs. De är mästare på tyst kommunikation, kroppsspråk och vibbar. Jag ville vara en kvinna som inför dem aldrig tog skit, aldrig kompromissade med det som var viktigt, aldrig vek mej för en man som höjde rösten.
Rätt eller fel... Det svåra med livet är att vi får bara svar på de val vi gör, de dörrar vi öppnar. Vi får aldrig veta om det blivit bättre... eller sämre... om vi valt nåt annat.

Jag läste mycket för mina barn. Det gör jag för Noah med. Det är skitviktigt!
Jag leker mer med Noah än med mina egna barn, roas mer av att leka nu.
Jag är mindre sträng, mindre konsekvent, mer eftergiven.
Hans tårar och hans "snäääälla mormor" får mej alltid att kapitulera.
Jag är mer genusmedveten idag och har en större insikt i att det där med att fostra ungar på ett bra sätt är svårt. Skitsvårt.
Vi har alltid diskuterat mycket, mina barn blev tidigt tränade i konsekvenstänk, i att jag ifrågasatte och tränade deras argumenterande. Det är viktigt, ingen av mina ungar blev Sverigedemokrater. Jag lärde dem tidigt vikten av sociala koder... bordskick, ta i hand, tacka osv.
Men jag tror att man än mer aktivt och genomtänkt måste fostra barn i undvikande av heteronormativitet och könsroller än vad jag gjorde.

Hur man än gör kommer ungarna som vuxna vilja göra annorlunda :)

Men vad är viktigt för dej? 

Puss/ Asta

Saker du inte kände till om Asta

En kväll som denna, efter en dag med så mycket mörka känslor, känns det nästan obligatoriskt med en tramsig lista. Eller har ni (o)tur kan det bli flera.
Först ut är i alla fall "Saker du inte kände till om Asta" och jag kan nästan lova att inte ens den trognaste av läsare hade kunskap om det mesta nedan...

1. Flera gånger i veckan funderar jag över möjligheten att hyra in en torped.
Alltså inte så där flyktigt som "Man skulle kanske ha ihjäl den djäveln", det behöver inte ens alltid vara så att jag är särskilt hatisk. Jag är mer nyfiken på förfarandet.
Var man hittar "den bäste"? Om de är professionella nog att varken åka fast, skvallra eller uppsöka mej efteråt för utpressning? Vad det kan tänkas kosta? Vilken typ av alibi jag själv skulle skaffa mej.
Och... ja, typ så.  Vågar inte googla ifall jag skulle hamna mitt i en mordutredning. Då skulle det ju kunna se en smula misstänksamt ut med sökningar som "Vad kostar det att få en snubbe skjuten" eller "Finns det någon som kan rekommendera en diskret men träffsäker lönnmördare."
Ja, fast nu har jag ju skrivit ett halvt inlägg om det så...

2. Jag har börjat använda bajspall. Lätt ett av de bästa besluten jag tagit i år.
Så skönt. Och så mycket lättare att... få det gjort. Och man känner verkligen hur mycket mer naturligt det är för kroppen, även om det inte känns helt naturligt att sitta så där. Ogärna en situation jag skulle vilja bli påkommen i.
Men... skitbra... *hö hö... verkligen.
(* Hö hö är inget riktigt skratt utan mer ironiskt skrivet. Jag tyckte alltså inte det var en fantastisk ordvits.)

3. Ibland får jag för mej att jag är över viktig. Nä, jag särskriver inte tjock utan menar precis vad det står, alltså extraordinärt viktig. Typ som Gud.
Jag kan nämligen tänka tankar. Typ igår kväll tänkte jag "Men tänk om Hillary verkligen är så så där krigsgalen som en del skriver, det kanske ändå är bättre med en rasistisk snuskgubbe?" Jag tänkte det helt flyktigt och inte alls genomtänkt, jag lovar... men när jag vaknade och såg resultatet blev jag alldeles kall och kände "Det är mitt fel!!!" Som om jag hade all världens makt och resultatet inte berodde på korkade amerikaner.
Har tänkt... och känt... liknande många gånger när ett resultat dimper ner i knät.
Jag är lite på samma sätt när jag snackar skit om Gud. Eller gnäller för struntsaker... att det ska generera cancer el nåt annat värt att gnälla över. Rädd för en allsmäktig vrede.
Tar det här med "Be careful what U wish for" till en helt egen nivå.

4. Tangerar punkt tre men jag har alltid känt en farhåga att min oro för att köra bil är en gudomlig röst som försöker varna mej med att om jag fortsätter envisas med detta som jag uppenbarligen inte kan så kommer jag att dödskrascha.
Fast nu känner jag lite så med barnmorskeriet med så det är förmodligen bara feghetens röst.

5. Shhh. Jag har redan börjat dricka glögg. Flera veckor innan 1:a advent.

6. Jag låter inte min make... som aldrig varit våldsam el hotfull el särskilt girig... och som jag känt sedan han var en tanig finnig fjortonåring teckna en livförsäkring på mej för jag är rädd att han då ska frestas att ta livet av mej för att komma åt pengarna.Kanske genom en torped och med vattentätt alibi!

Det visste ni inte va?!

Puss/ Asta

Gud hjälpe oss

Vi var nog en del som vaknade och tillkallade högre makter i morse.
Själv följde jag nyheterna rätt sent och vaknade även till i natt å då såg det än så länge lugnt ut. Men när jag tog telefonen och klickade på Aftonbladets app i morse var "Gud hjälpe oss" ord som kom över mina läppar och en känsla av skräck som fyllde mej.
Jag läste på min äldsta dotters facebook att hon reagerat liknande med "Herre Gud, Herre Gud, Herre Gud."
Det finns så många skrämmande dimensioner i det här valresultatet och i det faktum att världens mäktigaste man nu heter Donald Triumf.
Minns ni för åtta år sedan?
Minns ni när vi vaknade upp till Barack Obamas seger och fick lyssna till hans segertal?
Kände ni då, liksom jag, att vi vaknat till en ljusare och mer hoppfull värld?
Att allt, i ett slag, blivit tryggare.
Idag är känslan den totalt motsatta.
Barack Obama är den bästa president USA någonsin haft, trots att han varit mycket beskuren i det han velat vara och göra. Varken Triumf eller Clinton hade hans kapacitet men det här... värre kunde det knappast bli.

Jag har så svårt att sortera i det här.
Världens mäktigaste land har valt en vulgär man som uttryckt kvinnoförakt, rasism, att han vill isolera USA, att han skiter i miljön. Det har framkommit att han fuskat å fifflat med pengar och att han är den typ av man som pratar om sin egen dotter som ett stycke kött, som säger att latinos = våldtäktsmän, muslimer = terrorister, som har en fru som ser livrädd ut, som påstår att människans klimatpåverkan är påhittad och trams och som betalar två miljoner dollar av andras pengar för ett självporträtt av sej själv.
Ändå! Ändå väljer amerikanska folket honom till ledare och president och de gör det med marginal!!!
Struntar de i att han är en rasist?
Struntar de i att han är kvinnohatare?
Gillar de honom till å med för det?
Eller är det för att allt är bättre än en kvinna på presidentposten?
Jag vet inte...

Jag tror inte Donald Triumf startar krig imorgon.
Jag skulle till å med tro att han är mindre benägen att starta krig än Clinton.
Han har ju näst intill uttalat att Putin kan göra vad han vill med Baltikum för det är inte USA's business.
Men han står för en oroväckande trend i världen där politiker tillåts säga vad som helst, göra vad som helst utan att det straffar sej. Det t.o.m lönar sej.
Ungern. Polen. Ryssland. Turkiet. Marie Le Penn som kan bli president nästa år. Brexit. Vårt eget Sd.

Sverigedemokraterna vädrar så klart vind i detta "kriget mot etablissemanget."
Där man kan säga "Skit i den lilla horan" på stan eller ta kvinnor på fittan för att man är känd utan att det straffar sej. Den vita kränkta mannens revansch.
Beviset på att deras tid med faktaresistens och rasism nu är kommen och att det kan växa hur stort som helst. Kan man bli president i världens mäktigaste land kan man så klart bli statsminister i Sverige.
Opinionsundersökningsinstituten visar än en gång på hur påfallande urusla de är att göra sitt jobb helt enkelt för att det är en sak att rösta på en rasistisk skitstövel med unken kvinnosyn men inte alla vågar erkänna det i förväg.
Jag tror att Sd gör helt rätt i att känna glädje och framtidstro.
Jag gör samma analys som dom.
De kan bli precis hur stora som helst... åtminstone en gång. I ett val.

Puss/ Asta

Känslor all over the place idag.

Idag är det mycket känslor!!!
Sitter här i ett virrvarr av prylar och försöker sortera vad jag känner.
Imorgon bitti börjar min andra omgång av Förlossningspraktik och jag skall åka upp till Borås redan idag.
Jag tänkte att jag innan dess skulle får gjort lite på D-uppsatsen nu när Noah är hos sin pappa men har svårt att samla tankarna.
Jag funderar på vad jag ska packa, jag läser de nya riktlinjerna för CTG, bläddrar i min anteckningsbok där jag skriver "bra saker att komma ihåg" och jag har även läst lite i min andra anteckningsbok där jag skrivit ner mina 33 förlossningar. Det var i början av maj jag var på förlossningen sist.
Genom att läsa om mina förlossningar flyttas jag tillbaka, minns känslorna, föräldraparen, dofterna, glädjen.
Det är mycket lycka i mina berättelser. Lycka som föräldrarna känner, men oxå lycka jag känner över framgångar som jag har å gör.
Hur jag sätter skalp, tappar urinblåsor, masserar ryggar, håller perinealskydd, tröstar, syr.

Det ska bli så JÄKLA roligt!!! Jag har längtat så himla mycket.
Och samtidigt lite nervöst och lite jobbigt.
Det är en intensiv tid som väntar med mycket bilkörning i dåligt väder, övernattningar, ha livet i en ryggsäck, vara ifrån mina hjärtan.
Jag ska lära känna nya handledare och helst klicka med dem, jag har betydligt högre krav på mej denna gången och jag vill så förtvivlat gärna känna i slutet av denna praktiken både att jag faktiskt kan ett å annat men oxå att det här är min grej, mitt kall i livet. 

Huva vad det suger i magen nu. Pirrar i hela kroppen.
Dags för profylaxandningen igen... med mej själv... andas lugnt, in genom näsan och ut genom munnen, upprepa positiva tankar i huvudet. "Det kommer gå braaa", "Du kan", "Dummare människor än du har blivit barnmorskor", "Luuuuuugn" osv.
Det är ju alltihop som blir för mycket, anspänningen för den faktiska praktiken, men även det jag räknade upp innan. Bilkörningen, att vara hemifrån, att utsätta mitt psyke för påfrestningar.
Men en dag i taget, blicka fram max en vecka åt gången, bit för bit och steg för steg.

Puss/ Asta

Gottfrid

Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta

Kommer jag fixa spurten?

Det är mycket nu i min lilla hjärna och jag märker att jag är mentalt trött.
Inte deppig egentligen utan mer att allt känns kaosartat och att jag har svårt att sortera och lätt för att åtminstone till känslan hyperventilera. 
Studentlivet har varit en rätt så behaglig resa mentalt mot vad jag förberett mej på men nu känns det som om allting kommer emot mej i orkanstyrka.
Kommentarer som "Nu är du snart klar", förmodligen tänkta att vara peppande å uppmuntrande får pulsen att stegra. Det är FÖR mycket emellan mej och "klar", för mycket som skall fullföljas, betas av och presteras. Tiden är... hjälp... så vansinnigt knapp och hur är det möjligt att någon på fullt allvar kan tro att jag skall fixa allt detta?!

I övermorgon gör jag mitt sista pass på kvinnohälsovården. På fredag har jag mitt näst sista seminarium. På måndag börjar förlossningspraktiken och jakten på de femtio förlossningarna med allt vad det innebär av treskift och långa pendlingar. Och så är det då den där halvfärdiga D-uppsatsen som på nåt sätt skall sys ihop med.
Jag har trivts väldigt bra på kvinnohälsovården den här gången. Jag har fått mycket i mina händer på ett naturligt sätt och jag har haft många härliga kvinnomöten. Så många rörande kvinnoöden det finns där ute. När man under korta 30 eller 45 minuter verkligen klickar med dem så känner jag nästan en sorg att släppa dem igen. Att aldrig mer träffas.
Och personalen, jag har kommit att verkligen... alltså verkligen... tycka om min handledare. Hon är inte helt enkel och det tog ett tag innan vi klickade men nu avgudar jag henne. Hon kan framstå som lite karg och fyrkantig men hon har verkligen både charm å humor i massor och ett hjärta av guld för sina patienter.
Även den övriga personalen tycker jag så mycket om, det känns som att jag passar in i gruppen som består av kvinnor i alla åldrar.
Förlossningspraktiken har jag längtat till sedan jag slutade där men nu känns den nervös.
Det ställs mycket högre krav på oss denna termin, vi ska handha det komplicerade och vi skall kunna ha flera patienter åt gången, men framför allt känner jag kravet från mej själv!
Första placeringen där var jag helt novis och ingen kunde kräva mer än att jag var teoretiskt påläst, framåt och villig att lära. Denna gång vill jag, inte minst för min egen skull, känna om sex-sju veckor när praktiken börjar gå mot sitt slut att jag har en viss kläm på det. Att jag faktiskt klarar av det.
Det är klart att är man ny inom ett yrke så är man ny, självklart måste man kunna få lov att fråga även när skolan är slut. Men på det stora hela skall jag ju kunna förlösa. HÖR NI VAD JAG SÄGER: OM SEX VECKOR SKA JAG KUNNA FÖRLÖSA!!!!
Jag är mer orolig för att inte känna den känslan än för att jag inte ska komma upp i mina 50 förlossningar.
Och så D-uppsatsen då. Jag fattar inte hur jag ska få ihop det och riktigt hur illa det är och hur svårt jag har det med den (och varför) tänker jag inte berätta för än jag på nåt sätt lyckats fuska till mej den där legitimationen.
Å hör ni, mitt upp i allt detta så ska det visst bli jul med...

Jag är som sagt trött. Trött jämt. Håller på att försova mej varenda dag.
Jag glömmer bort saker och är disträ. Jag orkar inte ta tag i småsaker utan skjuter allt ifrån mej. Jag är asocial och ljudkänslig. Jag har svårt att sova.
Jag grunnar mycket på framtiden, på livet efter skolan.
Det ser ut som om jag kommer bli tvungen att jobba natt och jag har tidigare inte fixat det. Min sömn är bräcklig sedan jag slutade med sömntabletterna i somras och jag vill ogärna tvingas börja med dem igen.
Tänk om jag inte trivs? Tänk om jag inte passar för förlossningsvård?
I och med att jag fått betalt sista terminen är jag uppbunden tre år och livegen vad det gäller det. Jag kan inte bara rycka på axlarna och göra nåt annat.
Sånt grunnar jag på. Tills jag håller på att bli tokig.

Det finns bara ett sätt att hantera detta på för mej.
Så mycket vila som möjligt. Frisk luft och hundpromenader varesej jag vill eller inte. Och en sak i taget. Inte se allt ihop och hela bilden utan beta av en sak, en vecka i taget och ge den fullt fokus. Inte lyfta blicken allt för högt.

Nån som har nåt peppigt att tillföra?

Puss/ Asta

Ps. Idag hade hunden tydligen smärtskrikit så där igen. Bara en gång hittills så en liten del av mej hoppas på att han sträckt sej men det vore logiskt om inflammationen i ryggen som la sej på NSAID nu flammat upp igen. Jag varken orkar eller har råd med det!!!
Håll tummarna.