Gottfrid

Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta