Tjena!

Jag ville mest skicka ett livstecken. Är (som vanligt nu mera) för trött för att tänka ihop ett vettigt inlägg.
Jag är mitt i min förlossningspraktik, har åtta veckor kvar till examen och en månad kvar till D-uppsatsen skall vara färdig. Imorgon åker jag upp och jag kommer inte hem igen för än på onsdag kväll så det blir kanske inte så mycket bloggande. Eller så löser jag det med internet och det blir en jäkla massa skrivet, vi får se.
Sex dagar på raken. Jag hoppas det genererar många förlossningar och bebisar och jag hoppas att jag när jag kommer hem på onsdag ska känna mej mer säker på handgreppen. Jag famlar fortfarande lite och behöver en hel del stöd, min handledare står kloss bredvid med hela tiden och instruerar... jag skulle vilja känna snart att jag löser det själv.
Efter helgen kommer jag dessutom mestadels börja gå med en ny handledare (som jag bara hört gott om) men det kommer säkert att förvirra det ytterligare för mej. Barnmorskor är ett starkt släkte och de vill gärna att man gör precis på deras vis. Bra... om det inte innebär att man som student hela tiden måste fundera på "hur vill hon nu att jag ska göra." Man har nog som student att tänka på ändå.

Gottfrid har fortsatta ryggproblem och idag har han varit på djursjukhuset hela dagen för en CT (datorröntgen.) Lämnade honom kl 08:30 och fick hämta honom 19:30. Märkligt system, röntgen tog nog inte många minuter men det skall förberedas, sövas, ges dropp osv.
Det var märkligt tasstomt här hemma. Jag "hörde" hans smackningar och andetag och kom på mej själv att söka med blicken efter honom.
Även om idag var jobbigt så är den verkliga anspänningen att vänta på resultatet och prognosen som kommer om en vecka.
Den är märklig den där smärtan. Vissa dagar så svår att han skriker vid minsta rörelser, andra dagar... som idag... när han varit utan smärtlindring i 1,5 dygn märks knappt någonting. Inte ett pip. Han lyfter lite lägre på benet när han kissar bara.
Jag skulle inte stå ut om... Ja ni fattar. Det måste helt enkelt vara något vi kan åtgärda och något som han blir bra ifrån. Jag vägrar låta honom leva ett halvt liv utan att han får vara aktiv, simma och springa.
Jag fick beröm när jag hämtade honom i alla fall. Sköterskan sa att han är så charmig och snäll. När de skulle gå från rummet där han var och ut till kassan där jag väntade öppnade han alla dörrarna själv med huvudet. Och han blev SÅÅÅ lycklig av att se mej! Han trodde nog jag donerat honom till Plågsamma djurförsök eller nåt.

Hör ni, det är en sliten tant den däringa Asta. Ni får ha överseende.

Puss/ Asta