Män gör mej trött, kvinnor förbannad

Jag känner mej mer än lovligt trött på män.
Nej, ingenting särskilt har hänt, det är bara som om jag med... ålder? andras inflytande? ett rågat glas... blivit mer klarsynt. Och tro mej, rätt ofta önskar jag att jag kunde plocka av de där glasögonen som verkar bli skarpare och skarpare för var dag. Det är lättare och roligare att inte se.
Dagligen blir jag uppgiven inför män i allt från stort till smått. I allt från aggression till undfallenhet. I allt ifrån barnslighet till hävdelse av sin egna förträfflighet.
Ett litet exempel av många...
En manlig vän till mej... på 56 år... skrev på min instagram när jag talade varmt om hur lycklig jag var över mitt yrkesval, hur vackert barnmorskeri är och hur stolt jag är över att jag vågade sträcka mej efter drömmen att... "Tänk vad många muttor du kommer få se." Jag blev både irriterad och trött!
Det vore en omogen kommentar av en tolvåring och här är det en man på närmare sextio som "skojar till det." Svarade lite surt om vilken omogen kommentar det var och fick till svar att han skulle försöka vara lite mer Pk.
Alltså, människor som använder ordet Pk. Människor som gör narr av den innebörden som för de allra flesta står för att man är humanist, antirasist och inte homofob.
Som sagt, det är en vän och jag ville inte bråka mer men mitt hjärta fylldes av ännu en droppe uppgivenhet över släktet män och jag vägrar att skratta och vara "gullig, rolig tjej" när män säger plumpa saker som jag absolut inte finner lustiga.

Men hur mycket jag än tappar hoppet om manligheten så är det värre med kvinnorna...
Alltså, jag har större respekt, förväntningar och krav på det kvinnliga intellektet än på det manliga. Jag ska tala klarspråk, jag finner majoriteten av män mer korkade och i synnerhet när det kommer till emotionell intelligens, men det handlar även om systerskap.
När kvinnor uttalar sig negativt om feminism eller förnekar patriarkala mönster, när kvinnor säger saker i stil med "tacka vet jag män, de är raka och rejäla medan kvinnor mest snackar skit" eller "jag behöver inget könskrig, jag klarar mycket väl av att stå upp för mej själv" eller "finns det inget viktigare att diskutera?" (när det handlar om mäns makt över kvinnor då blir jag rasande!
Mycket mycket argare än vad jag blir när män fäller liknande kommentarer.
Det känns som ett förräderi när de ställer sej på förtryckarens sida och agerar den "coola tjejen."
Och samtidigt blir jag arg på mej själv. Jag borde verkligen förstå att även DET är ett uttryck för patriarkal påverkan. Jag har själv varit den där "coola tjejen."
Jag har själv varit hon som vunnit poäng genom att alltid vara glad, kåt och tacksam i grupper av män. Flirtig, rolig och förstående. Smickrad över män som beklagar sej över sina fruar och att de inte är mer som mej.
Jag kräks lite i munnen när jag tänker tillbaka men precis som jag måste förlåta dessa mansförsvarande kvinnor i debatten måste jag förlåta mej själv.

Det tragiska är inte främst att jag varit utsatt för allt ifrån sexuella trakasserier till regelrätta våldtäkter utav män, det sorgliga är inte att min pappa övergav mej eller att män i min omgivning tar sej rätten att idiotförklara mej eller göra sej lustiga på min bekostnad. Det RIKTIGT tragiska och sorgliga är att när kvinnor får till djupare konversationer så framkommer det att vi delar dessa upplevelser. Att vi alla känner igen oss.
Jag vill mer för mina döttrar och mina barnbarn av kvinnligt kön.
Jag önskar mer för min son och mina gossar till barnbarn. En annan mansroll, ett annat liv.

Hur tänker du?
Hur stärker vi systerskapet? 

Puss/ Asta