Kommer jag fixa spurten?

Det är mycket nu i min lilla hjärna och jag märker att jag är mentalt trött.
Inte deppig egentligen utan mer att allt känns kaosartat och att jag har svårt att sortera och lätt för att åtminstone till känslan hyperventilera. 
Studentlivet har varit en rätt så behaglig resa mentalt mot vad jag förberett mej på men nu känns det som om allting kommer emot mej i orkanstyrka.
Kommentarer som "Nu är du snart klar", förmodligen tänkta att vara peppande å uppmuntrande får pulsen att stegra. Det är FÖR mycket emellan mej och "klar", för mycket som skall fullföljas, betas av och presteras. Tiden är... hjälp... så vansinnigt knapp och hur är det möjligt att någon på fullt allvar kan tro att jag skall fixa allt detta?!

I övermorgon gör jag mitt sista pass på kvinnohälsovården. På fredag har jag mitt näst sista seminarium. På måndag börjar förlossningspraktiken och jakten på de femtio förlossningarna med allt vad det innebär av treskift och långa pendlingar. Och så är det då den där halvfärdiga D-uppsatsen som på nåt sätt skall sys ihop med.
Jag har trivts väldigt bra på kvinnohälsovården den här gången. Jag har fått mycket i mina händer på ett naturligt sätt och jag har haft många härliga kvinnomöten. Så många rörande kvinnoöden det finns där ute. När man under korta 30 eller 45 minuter verkligen klickar med dem så känner jag nästan en sorg att släppa dem igen. Att aldrig mer träffas.
Och personalen, jag har kommit att verkligen... alltså verkligen... tycka om min handledare. Hon är inte helt enkel och det tog ett tag innan vi klickade men nu avgudar jag henne. Hon kan framstå som lite karg och fyrkantig men hon har verkligen både charm å humor i massor och ett hjärta av guld för sina patienter.
Även den övriga personalen tycker jag så mycket om, det känns som att jag passar in i gruppen som består av kvinnor i alla åldrar.
Förlossningspraktiken har jag längtat till sedan jag slutade där men nu känns den nervös.
Det ställs mycket högre krav på oss denna termin, vi ska handha det komplicerade och vi skall kunna ha flera patienter åt gången, men framför allt känner jag kravet från mej själv!
Första placeringen där var jag helt novis och ingen kunde kräva mer än att jag var teoretiskt påläst, framåt och villig att lära. Denna gång vill jag, inte minst för min egen skull, känna om sex-sju veckor när praktiken börjar gå mot sitt slut att jag har en viss kläm på det. Att jag faktiskt klarar av det.
Det är klart att är man ny inom ett yrke så är man ny, självklart måste man kunna få lov att fråga även när skolan är slut. Men på det stora hela skall jag ju kunna förlösa. HÖR NI VAD JAG SÄGER: OM SEX VECKOR SKA JAG KUNNA FÖRLÖSA!!!!
Jag är mer orolig för att inte känna den känslan än för att jag inte ska komma upp i mina 50 förlossningar.
Och så D-uppsatsen då. Jag fattar inte hur jag ska få ihop det och riktigt hur illa det är och hur svårt jag har det med den (och varför) tänker jag inte berätta för än jag på nåt sätt lyckats fuska till mej den där legitimationen.
Å hör ni, mitt upp i allt detta så ska det visst bli jul med...

Jag är som sagt trött. Trött jämt. Håller på att försova mej varenda dag.
Jag glömmer bort saker och är disträ. Jag orkar inte ta tag i småsaker utan skjuter allt ifrån mej. Jag är asocial och ljudkänslig. Jag har svårt att sova.
Jag grunnar mycket på framtiden, på livet efter skolan.
Det ser ut som om jag kommer bli tvungen att jobba natt och jag har tidigare inte fixat det. Min sömn är bräcklig sedan jag slutade med sömntabletterna i somras och jag vill ogärna tvingas börja med dem igen.
Tänk om jag inte trivs? Tänk om jag inte passar för förlossningsvård?
I och med att jag fått betalt sista terminen är jag uppbunden tre år och livegen vad det gäller det. Jag kan inte bara rycka på axlarna och göra nåt annat.
Sånt grunnar jag på. Tills jag håller på att bli tokig.

Det finns bara ett sätt att hantera detta på för mej.
Så mycket vila som möjligt. Frisk luft och hundpromenader varesej jag vill eller inte. Och en sak i taget. Inte se allt ihop och hela bilden utan beta av en sak, en vecka i taget och ge den fullt fokus. Inte lyfta blicken allt för högt.

Nån som har nåt peppigt att tillföra?

Puss/ Asta

Ps. Idag hade hunden tydligen smärtskrikit så där igen. Bara en gång hittills så en liten del av mej hoppas på att han sträckt sej men det vore logiskt om inflammationen i ryggen som la sej på NSAID nu flammat upp igen. Jag varken orkar eller har råd med det!!!
Håll tummarna.