Vilken skitdag

Fars dag är en dag som gör ont.
Nätet svämmar över av hyllningar till far idag.
"Grattis världens finaste pappa, du som alltid finns där för mej i vått och torrt, min hjälte" står i hur många olika kombinationer och varianter som helst.
Inte så att jag är missunnsamt avundsjuk. Jag är på riktigt glad för varenda människa som har en sån där pappa. Det har pratats mycket om pappors betydelse för pojkar att bli trygga och bra män, men själv tror jag att pappor har minst lika stor inverkan på döttrar och hur de klarar av relationer, väljer partners, ser på sej själva som vuxna.
Jag vet inte om alla dessa hyllandende har lägre krav än vad jag har eller om de umgås i andra kretsar, men själv har jag sett vansinnigt få män som nåt att ha. Jag har ett ganska utbrett mansförakt som växer sej starkare för var dag känner jag. Jag kan i princip räkna på en hand män jag mött som jag tycker är "fantastiska pappor", som ens är i närheten av en good enouth morsa.
Kanske blir det bättre med nya generationer. Jag är skeptisk. Det går för långsamt.

Hur som helst är Fars dag en dag som gör ont, har alltid gjort.
Det är naturligtvis en dag som jag tänker extra mycket på min pappa och vår ickerelation.
I år är första året på många, många, många år som jag å pappa inte har någon kontakt. Det var ju i februari vi bröt med varann.
Vi har aldrig gjort nån stor sak av det annars heller, men jag har ju ringt eller dragit iväg nåt sms åtminstone. Även om jag inte kunnat ställa mej bakom de där hyllningarna på nätet eller de sockersöta korten med budskap om en man som alltid funnits å gjort allt för sin avkomma. Men jag har efter att ha fingrat på korten tänkt "Okej, han är inte den som kommit med pengar, barnvakt, erbjudande om praktisk hjälp med huset och det är hans fru som köper födelsedagspresenter, men han är fin i alla fall."
I år är det inte så. I år är det så tydligt att vi valt bort varann och att han är så jävla okej med det.
Gubbe! Jag, dina barnbarn och barnbarnsbarn är fantastiska å du missar det!

Jag är på ett jävla dåligt humör. Jag önskar jag kunde gråta. Jag önskar det hjälpte om jag slog till nån. Det är inte bara pappas fel. Det är minst av allt pappas fel. Jag håller på att krackelera under en praktik som känns övermäktig, en d-uppsats som är halvklar och som jag inte förmår mej att ta ann och framför allt en hund som är sjuk och skriker varje gång han rör sej.
En allt mer pessimistisk prognos för varje bakslag med ryggen och de står som spön i backen nu.
Tankar på om han lever ett värdigt liv, vad det tjänar till, hur jag ska göra kommer allt oftare. Och det samtidigt som jag måste prestera. Måste måste måste fokusera på uppsatser å praktiker. Pendla fyra timmar om dan, huvudet är hela tiden där kroppen inte är.
Jag vill sjukskriva mej från livet. Inte kliva upp. Tyvärr Gottfrid, tyvärr praktiken, jag pausar. En månad eller två. Vänligen återkom då å stör mej inte igen!

I stormens öga är man alltid så ensam.
Folk kan skicka hjärtan på facebook, familjen kan säga att "det ordnar sej", allt i välmening så klart men till sist står man ändå själv med det där svarta medan andra återgår till sin söndag.
Hepp! Uppryckning.
D-uppsats minst en timma och tidig sänggång.
Timme för timme, dag för dag, beslut för beslut.

Puss/ Asta