Kände mej lite söndagsdeppig tidigare. Inte alls för att det imorgon är måndag och jobb/praktik (det är bara kul!) utan mer någon slags existentiellt vemod som ofta kommer på just söndagar av någon anledning.
Men så kom Noah och sa "Kom mommo, vi dansar Lasse."
Nej, det gjorde han faktiskt inte, han sa Håkan. "Kom mommo, vi dansar Håkan." Men när jag föreslog Lasse var han snabbt på, "Ja, vi dansar Lasse."
Och det gjorde vi. Vi drog på tre-fyra låtar och öste på. Skakade rumpa, klappade händer och sjöng högt.
Ljuvligt.
Och sen kom Gottfrid. Var glad och ville vara med. Han hoppade å skuttade utan att få ont i ryggen. Helt ohämmat. Jag fick ju bromsa honom så klart, men det gjorde mej glad.
Å som lax på löken av härligheterna har jag tittat på "Min sanning" där Jonas Gardell intervjuades.
Alltså, den mannen!
Om en fullvuxen kvinna kan vara handlöst förälskad i en människa som hon aldrig träffat så är det det jag är. I honom.
Han är den klokaste, roligaste, modigaste och mest intelligenta människa jag vet.
"Torka aldrig tårar utan handskar" är kanske bland det mest begåvade som gjorts på de senaste hundra åren kring vår nutidshistoria.
En av mina allra högsta drömmar (som känns längre bort än att jag skriver den stora romanen) är att få sitta en halv natt och dricka te och prata livet med honom.
Imorgon väntar ny vecka. Ny intensiv vecka och många bebisar hoppas jag.
Puss/ Asta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare