onsdag 13 juni 2018

Jag kan göra det igen.



Pappas ögon, näsa och sarkastiska humor.
Mammas kropp. Mormors aura, starka känsla för ansvar mot familjen.
Gnuggandet i ögonen när jag skrattar som mamma, samma virrighet när jag blir nervös som henne. Pappas bristande tålamod med ungar som tjurar, en hårdhet som vi delar.
Mormors beskhet i svaren allt för ofta.
Båda släkternas svaghet för livets goda.
En hel del sitter inmejslat i mitt DNA, annat är socialt betingat.
Vad som är vad är svårt att avgöra.
Och är det allt, summan av en människa?

Trogna läsare vet att jag hela mitt liv varit rädd för att bli missbrukare.
Det var monstret jag slogs med redan som liten, typ när jag började i skolan, kunde jag ligga vaken och våndas. Övertygad om att det var mitt öde.
När jag blev vuxen har jag blivit mer nyanserad självklart.

Jag har gjort en klassresa.
Både socialt och ekonomiskt.
Jag har klarat mycket som jag inte trodde innan och som inte andra i min släkt (tänker främst på mammas sida nu eftersom det är den jag levt med) gjort.
Saker som jag aldrig trodde skulle gå.
Körkort.
KomVux.
Högskolan, först till sjuksköterska och sen till barnmorska.
Vara en tillräckligt bra förälder. Inte felfri, absolut inte, men alltid där och de har aldrig haft anledning att tvivla på min kärlek.
Hållit ihop ett äktenskap på gott och inte.
Inte utvecklat något missbruk.

Det är inga storslagna saker. Inga stordåd.
Men stora för för mej och från det jag kommer ifrån.
Inför var sak har jag trott att det aldrig skulle gå, att jag inte kommer klara det.
Men det har gått.
Ändå väntar jag ständigt på att bli avslöjad som en bluff.
Fråntagen allt.
Och rädslan för missbruk lever kvar.
Jag är inte som mamma...än.
Ännu.
Jag bär mitt arv av gener och beteenden med mej i den där ryggsäcken och jag känner mej ständigt jagad, ständigt rädd att bli ikappsprungen.

Men, jag försöker tänka att jag är jag, jag är inte bara DNA och uppväxt.
Jag har varit... igen, utan att egentligen uträttat några stordåd, hittills varit starkare. Envisare. Med lite fler inre resurser.
Jag har skiljt ut mej hittills. Jag kan göra det igen.
Så försöker jag tänka.
Jag kan göra det igen.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. En människa är mycket mer genetiskt betingad tror jag - och har faktiskt stöd av en hel del forskning. Det intressanta är att det genetiska kan dels hoppa lite hit och dit samtidigt som det är kopplat till både personlighet och miljö samt inte minst tid. Alla som har missbrukande föräldrar blir inte missbrukare själva, alla som ör starka har inte starka föräldrar, alla som har upplevt våld blir inte våldsamma o s v. Miljön påverkar å den sidan inte alls så mycket som vi har trott. Samtidigt blir inte de som är uppvuxna med mycket kärlek per automatik kärleksfulla.
    Du är inte perfekt, det är varken jag eller någon annan heller. Som föräldrar kan du inte garantera en perfekt avkomma, eller ens en avkomma som följer dina spår. Det, tänker jag, är beviset för att miljö inte ör ens ett uns så avgörande som som det generiska arvet. Hur kommer det sig att det finns maskrosbarn annars?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det så klart, att vi är mer men vi ÄR väldigt mkt våra gener.
      Och jag är väldigt mkt undantag när det kommer till mammas del av släkten.
      Har skrivit om det många ggr men jag hörde för nga år sedan den nedslående forskningen att lycka är lika ärftligt som bollsinne eller musikalitet.
      Jag kommer förmodligen aldrig bli nån Zlatan i förmågan att känna lycka eller tillförsikt. Men om jag är ihärdig så kanske jag kan glänsa i korplaget?

      Radera
  2. Inga stordåd skriver du. Jag kommer att tänka på Kristina Sandbergs böcker om Maj, har du läst dem? Att föda ett barn osv.
    Jag var på ett föredrag med henne för ett tag sen, och då berättade hon att många är fascinerade av att hennes böcker är så spännande ”fast det inte händer någonting”.
    Kristina menade, och jag håller med, att det ju händer massor av viktiga saker. Barn föds, människor dör, ett helt liv levs. Är det ingenting?
    Nu hinner jag inte skriva allt jag tänkte för det kom en massa barn här och ville klättra överallt, men du får den här halva kommentaren i alla fall! :-D

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare