Bryta en gammal tradition

 

Många tankar, minnen kommer över mej från när jag var nybliven mamma.
Jag minns mina tankar i ett annat ljus, jag minns min kärlek så mycket starkare.
Jag minns bra förebilder för att vara mormor och morfar... och jag minns sämre.

I min släkt är det lite av en obruten tradition av att behandla något el några av barnbarnen som som prinsessor och resten betydligt kärvare.
Man är som barn inte särskilt gammal när man märker att ingen är egentligen intresserad av mej, alla tycker mycket mer om min syster eller min kusin.
Det gör något med barn att växa upp så och jag tror inte det är direkt oskadligt  även för de privilegierade barnen.

Jag är nybliven mormor å jag har brutit många märkliga traditioner min släkt har innan. Jag tänker i synnerhet bryta den  här.
Jag kommer att älska mina barnbarn precis lika mycket, glädjas över dem på precis samma sätt... och om jag misslyckas... så kommer jag att dölja det så bra att ingen någonsin kan ana.
Högläsning, Astrid Lindgrenstittande, äventyr i smått o litet, bus å pyssel och allt vad vi ska ta oss för i all ära. DET  viktigaste i min kommande mormors å farmors roll kommer bli... att älska och vara rättvis.

När jag var liten kallade morfar mej alltid för "morfars docka", "morfars prinsessa."
Min lillebror kallade han för "skrotten" trots att han hatade det.
Min mamma behandlade mej betydligt kärvare å mer styvmoderligt än min lillebror.
Vem av dem som kompenserade för vem är svårt att veta.
Säkert ursäktade de sina beteende med det i alla fall. 

När min äldsta dotter föddes så bodde vi till råga på allt hemma hos mina morföräldrar första halvåret. Det är så klart att det skapade band.
Men orättvisan mellan henne och hennes kommande syskon gör ont i mej ännu.
Saker var lättast att komma åt.
Att förbjuda dem att bara handla till den äldsta eller att handla finare saker till den äldsta.
Känslor som uttrycktes och handlingar var svårare.
Beundran av min äldsta, nonchalans mot de övriga.
Alla kände av den.
Vi hade många stora, hårda gräl om det där mina morföräldrar å jag.
Jag minns särskilt ett i deras trappuppgång när jag skrek på dem så grannarna öppnade dörrarna. När jag bad dem fara åt helvete och sa att de aldrig mer skulle få träffa mina barn. Morfar som stukat gick in, mormor som stod kvar i dörren å giftigt käftade emot.
Ingen av dem kunde... eller ville se... varför jag var så sårad och så arg.
Den gången hade jag verkligen fått nog!
Det var en, bidragande tung orsak till att vi valde att flytta 10 mil.
Till att jag ville skapa avstånd.
Med tiden blev det bättre om än aldrig bra.

Jag ska ta med mej de goda bitarna från minnena av mina morföräldrar.
De kärleksfulla å varma.
Jag ska ta lärdom och noga vakta på mej själv för att inte ta med mej de dåliga bitarna.
Rätten att vara ovillkorligt älskad har alla barn. Jag tror och hoppas att mina barn känner att jag alla älskar dem lika mycket och att alla har en alldeles speciell plats i mitt hjärta som ingen annan kommer åt.
Det ska även mina barnbarn ha.

Puss/ Asta