En liten uppdatering

 

"Det är en regnig sommar vi har Ronja..."
Ja du Ronja, håller du till i Halland nu mera så är det verkligen det.
Vädret har lämnat en hel del att önska och möjligheten till värdefulla, unika, ljusa sommarveckor tickar nu iväg med all världens fart.
Det är ingen idé att gnälla över sådant man inte kan påverka sägs det men nog är det ändå sorgligt.
Vi här uppe i norr har det väl förspänt på alla möjliga sätt. Men ljuset å värmen är en kortvarig besökare som vi faktiskt behöver.
Så det är klart att det väcker frustration när vecka efter vecka regnar bort.

Jag jobbar en vecka till, två spridda dagar, innan jag går på tre veckors semester.
Å visst kan man pyssla med annat om vädret är skit.
Rensa ur garderober. Läsa böcker. Skriva brev. Gå blöta promenader. Springa lika blöta rundor. Se i kapp serier osv. Vila helt enkelt.
Men jag vill och behöver tanka sooooool.

Igår var jag ledig men hade ändå en del att stå i.
Jag var ute å sprang, åkte och handlade, städade nedervåningen, lagade käk, gick ut med hunden, duschade å gjorde mej fin och sen kom våra vänner över på middag.
Det var trevligt som alltid, vi grillade, och när de gick hem rätt sent satt jag å maken uppe å pratade. Kom i säng strax över fyra. Det var helt ljust ute.

I förrgår när jag jobbade var det krismöte på jobbet.
Facket var där och en av de högre cheferna.
Vi diskuterade... eller ja vi uttryckte vår oro över patientsäkerheten och vår egna mentala hälsa...
Det finns inte nog med patientplatser. Det finns inga sjuksköterskor att söka.
Jag funderar i mitt stilla sinne om de inte finns eller om de inte finns till de villkor som erbjuds dem?
Hur som helst är Halland inte ensam om att ha kris. Västra Götaland har det samma, Skåne med och säkert många många fler ställe.
Det mest frustrerande med mötet var att det FINNS ingen motståndare.
Alla... från högsta chefen till oss på golvet... ser problemen, tycker att de är oacceptabla, vill lösa dem, kosta vad det kosta vill. Men det finns inte pengar och det finns inte personal.
Hade man ändå haft en ond å girig chef, en motståndare att slåss mot, men nu blir det liksom bara ett uppgivet "Jaha."
Det är politikerna som sitter på mandaten. På kraven på svensk sjukvård, på hur löner skall sättas, på hur stor pengapåse som skall delas ut.
Politikerna tror att det fortfarande går att göra annorlunda, effektivisera, välja bort, prioritera om.
Alla vi som jobbar i vården vet att den gränsen är passerad för länge sedan.

Jag har kommit såpass långt i mitt tillfrisknande att jag klarar av mitt arbete.
Mitt patientarbete.
Jag klarar däremot inte av allt detta andra.
Inte ilskan, inte frustrationen, inte kollegor som ska eller funderar på att sluta, inte kollegor som gråter, inte kaoset med patienter som väller in på akuten och inga platser att lägga dem på, inte detta att det aldrig är nog.
8 patienter per sjuksköterska. 9 patienter. 10 patienter. 11 patienter.
Hur fan ska jag kunna ha en säker medicinsk överblick över 10-11 svårt sjuka patienter???
En del som det bedrivs intensivvård på... för gissa va? IVA är oxå fullt.

Jag har slungats bakåt i min utbrändhet.
Jag bävar för att gå upp och jobba full tid efter semestern.
För hur jag ska orka? Palla?
Jag tror att jag kommer bli tvungen att söka mej någon annanstans.
Trots att jag gillar akutsjukvården (under rimliga premisser), trots att jag älskar mina kollegor.
Av ren självbevarelsedrift, innan skeppet sjunker...

Idag är jag seg efter den sena natten.
Maken ska gå på fest. Själv ska jag göra så lite det bara går.
Hur har ni det?

Puss/ Asta