tisdag 4 juni 2013
Sekunderna på min sida
Ni som är vän med mej på facebook vet ju redan, men för er andra kan jag berätta att jag idag varit med om nåt omskakande.
Å då menar jag inte att ett pajskal blev bränt eller nåt annat banalt kring studentförberedelserna utan omskakande på riktigt.
Jag tror aldrig jag har varit så nära döden.
Hör Bröderna Lejonhjärta i huvudet "Istället blir det jag som får leva här på jorden utan min Skorpan, i 50 år. Men så blev det inte..."
Det var nära att Märta å jag återförenades långt tidigare än vad jag trott.
Jag var ute å sprang. Sprang på en cykelväg längst en bilväg och när jag skulle över bilvägen tittade jag bara åt höger. Vänster hade jag ju sprungit mot.
Jag hade Ulf Lundells "Ohh la la jag vill ha dej" på hög volym i lurarna och hinner inte uppfatta faran överhuvudtaget för än jag hör skriiiikande bilbromsar och en bil på min vänstra sida som bromsar för allt vad den har å samtidigt väjer för mej.
En halvmeter. Mer än så skilde inte mellan mej å bilen.
Hade jag sprungit sekunderna snabbare så...
Faran uppfattade jag inte för än när det var över.
Min reptilhjärna förde händerna upp mot ansiktet (som om det hade hjälpt nåt.)
Å så plötsligt var det över.
Bilen rivstartade igen och jag sprang vidare.
Hjärtat bultade hårt i bröstet och när jag kom hem började jag gråta.
Så nära. Så lite. Så små marginaler.
Så ironiskt.
Mini som tar studenten i morgon. Min stora dotter som ska föda när som helst.
Jag som slutat röka och börjat springa å som är starkare än någonsin.
Tänk om det bara tagit slut där.
Här.
Nu.
Hela dagen har varit märklig innan oxå.
Saknaden å sorgen över mormor som plötsligt bara kom.
En diffus men samtidigt väldigt tydlig känsla av att "nåt" är i görningen.
Att själar rör på sej. Att något kommer hända.
Nåt som jag tolkar med mitt barnbarn.
Födseln närmar sej.
Och så detta.
Mitt i all stress. Alla marängbottnar. Alla pajskal. Alla putsade luckor å avtorkade golv.
Skrikande bromsar mot asfalt och döden en halv meter bort.
Var Märta med mej å höll en beskyddande tass över mej eller handlade det om snabba reaktioner och bra däck?
Eller var det bara slumpen? Sekunderna på min sida.
Så fort. Så plötsligt.
Kan allt ta slut.
Puss/ Asta
Etiketter:
döden,
sekunder,
trafikolycka
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Har råkat utför liknande - fast med en cyklist som svepte förbi med en centimeter stor marginal.. Fruktansvärt obehagligt och mkt svårt att skaka sig av med..
SvaraRaderaEn liten påminnelse om allt som är fantastiskt i livet. Och att man har mkt att leva för.
Kramar - alltid
Åh snälla snälla ta ut dem ur öronen när du springer!! Bespara dina nära och kära sorg och den stackars bilföraren ett gigantiskt trauma. (från en bilförare som fått bromsa många gånger åt både cyklister och joggare som skenar rakt ut i gatan)
SvaraRaderaOch du, ett glas rött är väl på sin plats en kväll som denna. Njut av livet.
Kramar
Åhh, så otäckt! Jag har blivit påkörd av bilar två gånger när jag cyklat, jag upplevde det som om jag var i en bubbla av kaos lång stund efteråt. Det är brutalt att inse hur nära det är, hur fort det kan gå! Så skönt att det gick bra!
SvaraRadera