Vem är det som är korkad egentligen?

 

När mina barn var små brukade jag å min polarinna Cissi skratta åt folk som duttade för mycket med sina barn. Såna som lät 5 åringar åka kärra och följde sina förstaklassare till skolan.
Hånfullt brukade vi säga att "De gjorde sina barn utvecklingsstörda genom att behandla dem som bäbisar."
Nu säger vi ingenting. Nu vet vi. Ingen spöar oss i grenen dalt.
Cissi går upp FLREA gånger varje natt för att hennes katt vill dricka.
Nedlyft i badkaren.
Under rinnande kran.
Sa jag flera gånger per natt?
Jag sa en massa annat oxå förr i världen. Som "klarar man inte av sina stora hundar så ska man inga ha" när vi... min gamle Baron å jag... gick förbi hundägare vars stora hundar gjorde utfall.
Det var innan Märta det...

Tänk vad man mjuknar med åren.
Eller blir lite klokare kanske. Åtminstone lite mer ödmjuk.
Men kanske var det ändå tur att jag fick mina barn tidigt med tanke på hur jag curlar min lille prins Gotteman.

Gottfrids matlust har aldrig varit mycket att skryta med. Jag tror det är ganska vanligt inom rasen (eller så är det vanligt med bortskämda Dogue de Bordeauxer) för jag har hört om många som har problem.
Sedan Gotteman fick sin förkylning, kennelhosta eller vad det är, så har aptiten varit lika med noll.
"Låt honom vara utan mat då" säger en del viktigpettrar.
Men det funkar inte så. Efter nåt halvt dygn utan mat börjar han må illa å då äter han verkligen inte. Då spyr han galla å vänder bort huvudet även från godis.
Ofta fungerar det att ge en smörgås så kommer aptiten, men nu är det värre ställt som sagt.
Idag har jag trugat i honom 1,5 mått foder.
Allt mer desperat.
Med grädde.
Med kyckling.
Med mer kyckling.
Med resterna av gorgonzolasåsen.

Mmmm.
Ofta anklagar jag Gotteman lite kärleksfullt för att inte vara den vassaste kniven i lådan. Motstånd får honom att ge upp. Alltid.
Han kikar lite och knäcker han inte gåtan han har framför sej på 5 sekunder så går han därifrån. Vad det än gäller.
Märta var motsatsen.
Det sägs att hundar inte kan lära sej genom att iaktta men hon kunde.
Å lärde sej det mesta. Själv.
Men Gotteman. Han är mer söt än smart om man säger så.
Fast man kan undra... är det han eller jag som är korkad?
När maten blir godare å godare ju längre man väntar.
Hans uppfödare brukar säga att "han har fostrat dej väl" och det får man väl hålla med om.

Innan ikväll såg maken å jag på ett par avsnitt av Games of Thrones.
Maken satt s Gottfrid inte kunde sitta närmast mej och herre jesus så synd det var om honom.
Han försökte tjata. Tränga sej förbi. Morra bort sin pappa (ända till pappa morrade tillbaka.) Han pep å han suckade å han hade det vääääldigt besvärligt.

Jag har aldrig varit en särskilt ängslig småbarnsmamma.
Mina barn har fått leka vilda lekar. Passa varandra. Ramla nångång.
De har kommit hem sandiga och med skrubbsår om kvällarna.
Men fulla av lek och äventyr.
Jag har aldrig tagit särskilt mycket strider för dem.
Självklart om det har behövts men tjafs syskonen emellan eller med nån kompis har de inte haft mycket för att komma hem om.
Nu... jag är en tigermamma för Gottfrid.
Ve den som är dum mot honom. Ve den som kritiserar honom.
Jag har blivit av med många "vänner" för deras "välmenta råd" om mina hundar.
Inte minst när Märta var som värst och alla tyckte att jag skulle avliva henne innan någonting hände.
Här avlivas inga hundar! Har man tagit fan i båten ror man den i land.
Har man en hund som Märta med veka, sköra nerver och stor försvarslust och vakt... ja, då är det klurigt men då får man anpassa livet efter det.
Gotteman... han är ljuvlig. Perfekt.
Lite envis bara.
Lite bortskämd.
Lite slyngelålder.
Jag tar vilket krig som helst för honom. Dumdristigt försvarar jag honom.
Tappar min artiga väluppfostran och snörper kyligt på munnen när någon säger nåt dumt om honom.
Å ler som en lallande idiot när andra beundrar honom och över över honom superlativen.

Som sagt, mjuknar med åren.
Vi sover ihop ännu. Frågan är vem som behöver det mest?
Moi skulle jag tippa. Jag har gjort några halvdana försök att sova utan honom.
Efter en kvart ger jag upp. Å går ner.

Hundtanten. Det är jag det.
Men är man mormor så kan man väl få vara en smula excentrisk?

Puss/ Asta