Lite hemligheter skadar väl inte, eller?

 

I bilen hem från jobbet lyssnade jag som så många gånger förr på Karlavagnen.
Ikväll handlade det om hemligheter.
Är hemligheter ok i en relation?
Måste man berätta allting för sin partner eller är det okej att hålla saker för sej själv?
Är det mer illa att hålla hemligheter för sin partner om man samtidigt berättar för en nära vän?
Ja, vad tycker ni?

Jag tycker det är en svår fråga att svara på.
Det finns ju hemligheter och så finns det hemligheter.
Det är lite skillnad på att köpa ett par skor som man inte berättar om (eller drar av halva priset på) och på att göra en Fritz... dvs hålla en hel familj gömd i källaren.
Men rent generellt...
Jag har, gällande detta som med livet i övrigt, blivit mer grå i mina åsikter.
Mindre svart-vit.
Jag tror att ett helt öppet å ärligt förhållande är svårt att hålla ett helt liv.
Jag tror de flesta människor... i alla fall jag... behöver ha en egen sfär.
Det finns absolut saker som jag kan tissla å tassla om med nära vänner men som maken inte vet om.
Å vise versa, det är jag övertygad om.

En klok människa sa en gång att den som söker efter bevis på att ens respektive döljer något kommer förr el senare få rätt. Det handlar om att söka tillräckligt väl och tillräckligt länge.
Den som svartsjukt och frenetiskt går igenom sin makes tillhörigheter kommer förr el senare bli sårad av någon liten hemlighet.
Vi, de flesta av oss, gör saker som egentligen inte betyder något.
DU vet själv att det du gjort inte betyder något, men din partner såras av att få bevis i sitt snokande.
Det behöver inte vara en otrohetsaffär. Det behöver inte vara nåt stort.
Kanske har du berättat i ett sms för en kompis om vilken otroligt snygg kille du talade med på parkeringen. Kanske har du skrivit nåt vänskapligt flirtigt till en kollega (som du aldrig i livet skulle inleda nåt med.) Kanske har du gnällt i ett mail om din karl. Beklagat dej lite.
Det betyder ingenting. Inte för dej. Men för den som söker å finner.

Jag vill inte veta om min man alltid går en extra lov runt kontoret på jobbet för att få en skymt av den snygga sekreteraren.
Jag vill faktiskt inte ha vetskap om min man på sin senaste utekväll småflirtade med hon som satt brevid i baren å bjöd henne på en drink.
Så länge det stannar där vid. Att för en stund bekräfta eller bli bekräftad av en annan människa å inte mer så tycker jag det är ganska mänskligt.
Å helt okej.
Men jag vill inte veta.
Jag behöver nödvändigtvis inte veta vad maken säger om mej när han å närmaste polaren tar en grogg på altanen. Jag far inte illa av att inte ha hundra koll på hur mycket han spelar bort på tipset.
Lite hemligheter kan man få ha. Så länge det inte skadar nån annan.

Vad tycker du?

Puss/ Asta