Pappas hjärta

 

Det gnälls ofta på vården.
Ibland befogat. Ibland det motsatta.
Jag träffar många människor som verkligen blivit negligerade i vården.
Jag träffar ännu fler som har helt orimliga krav.
Deras gamla anhöriga ska helst bli 32 år igen. Alla vill de träffa en specialist för minsta skitsak.

Men. Det var inte om detta mitt inlägg skulle handla om utan min pappa.
Min pappa som imorgon skall göra en ACB operation. Eller på ren "svenska"... en by pass.
Förträngningarna i hjärtats kranskärl är såpass ordentliga att det inte fungerar att rensa kärlet i vaket tillstånd och sätta dit ett stent, en sk PCI.
Istället blir det en stor operation. När bröstbenet klipps upp, de igenkalkade kärlen ersätts av vener från vaden med hjärtat liggande på en isbädd. under tiden som kroppen hålls vid liv av en hjärt-lungmaskin.
När allt är klart defibreras hjärtat till en sinusrytm, vår vanliga rytm, och sätts åter på plats.

Det låter väldigt avancerat. Det är en stor operation.
Å hjärtat, det är på nåt sätt det heligaste vi har. Kroppens motor. Själva livet.
Men faktum är att det är en rutinoperation.
Sverige är världsbäst på denna typ av vård. Vi utför den på 85 åringar utan problem.
Sahlgrenska universitets sjukhus bär stolta traditioner inom hjärtoperationer.

Det kommer att gå bra.
Min pappa är bara 64 år och vid god vigör.
Jag känner ingen egentlig rädsla, jag vet att kirurgerna och narkospersonalen kan sitt jobb.
Ändå är det ju så...
... Pappa är pappa.
Det är inte vem som helst. Inte vilken hjärtsjuk patient som helst.
Det är min pappa. Å jag är pappas flicka.
Så även om jag egentligen inte är orolig över själva operationen, själva ingreppet, så är det jobbigt att veta att han är själv där nu.
Ensam på sjukhuset, väntandes på att natten ska vara över och det ska bli dags.
Självklart måste han känna sej orolig.
Utlämnad.
Å det är jobbigt. Skitjobbigt att veta.

Det ska bli skönt imorgon när det är gjort.

Puss/ Asta