Håll käft

Jag vet inte vad det är med mej ikväll... det kryper i mej av irritation.
Kanske är jag bara stressad inför studenten och inför allt jag måste hinna med imorgon?
Jag har känt känslan i ett par tre dagar nu... framför allt på kvällen... att jag bara vill vara ifred!
Jag retar mej hela tiden. På ungarnas tjafsande, på detta eviga flängandet i kylskåpet, på musik som korsar varann... Minis här nere å sonens där uppe, på Gottfrid som absolut inte kan se en stängd dörr för då ska han gå in/ gå ut/ gå in/gå ut/ gå in/... och han krafsar å piper när han inte får sin vilja igenom.
Som uppfödaren säger "Han har fostrat dej bra."

Normalt gillar jag ljuden av en stor familj. Det är välbekant å tryggt.
Jag tycker om att lyssna på tonåringar när de diskuterar.
Hemmet blir mer levande (om än jävligt mycket stökigare) i en stor familj.
Men nu... det kryper i min kropp och jag känner för att skrika med stora versaler "HÅLL KÄFTEN FÖR I HELVETE" åt dem.
Jag känner hur jag kryper ut ur mitt eget skinn.

Jag har nu, mycket bryskt, skickat upp dem på övervåning. Jag läpjar på en starköl å försöker finna harmoni nog att sova.
Imorgon ska ALLT ske. Matlagning, bak, städ, iordningställande av bord.
På onsdagen... själva studentdagen så skall blommor plockas, bord dukas, jag vara en glänsande, avslappnad och varm. I min oranga leopardklänning.

Hua.
Sov Gott raringar

Puss/ Asta