Sötebrödsdagar och Moder Svea som fått nog av lipsillar.

"Nu är sötebrödsdagarna slut förstår du lilla gumman, nu har Moder Svea försörjt dej tillräckligt och det är bara att spotta i nävarna och börja jobba."
Ungefär så där låter det när "Lillebror" pratar till mej på jobbet.
Det är ju så klart med glimten i ögat.
Så där man talar till nån, skojar med någon, som man är trygg tillsammans med.

Det är inte utan att jag oroar mej för det där, att sötebrödsdagarna snart är över.
Eller som de skulle ha sagt i Games of Thrones... "The winter is coming."
Vecka 28 går jag på semester i 3 veckor och sen så. Sen blir det till att jobba.
Är jag redo?
Kan jag bli redo?
Är det jag som är sjuk eller är det min arbetsplats?
Både ock?

Jag har haft en lugn kväll idag när jag jobbade. Jag har haft hospitant och mest sett till att hon inte glömt nåt, hjälpt till, tagit några kontroller å så där.
Men den tickande känslan av olust har börjat vakna igen ändå.
Sommartid är alltid hektiskt inom vården.
Nu har det varit hektiskt hela året men det känns ändå i luften.
Många ovana. Många som jag inte ens kan namnet på. Som jag knappt har lust att lära mej namnet på. Folk kommer å går hela tiden. Ingen stannar. För ingen orkar. Ofta är vi bara någon erfaren varje pass. Det är en stress i sej.
Dels för alla frågor. Allt som behöver stöttas upp. Men oxå över känslan "om någonting händer"... på en medicinavdelning med svårt sjuka patienter händer det lixom rätt ofta.
Då faller det på mej. Att komma ihåg allt. Att vara lugn. Att dirigera folk vid ett hjärtstopp eller annan livshotande situation, nya kollegor som varken har koll på vad de ska göra, vart saker finns eller hur de kommer att reagera.
Det har hänt mej tidigare. Andra sommar. Det är fasansfullt.

Men jag känner oxå pressen, stressen från så mycket runt omkring.
Olösta pass. Mail där vi ombeds ta extra sommarhelgpass så vi får en vettig bemanning, där det inte går att få tg på sköterskor sså "vi får hjälpa åt, hjälpa våra kollegor."
Jag ser det inte så. Och jag bli arg!!!
Jag ser det som att vi år efter år efter år efter år likt duktiga idioter löser ledningens problem. De försöker få oss att tro att, de fiskar efter vår lojalitet till varandra.
Men de har feta löner cheferna, de får alltid semestern precis när de vill ha den, de kunde väl passa på att lösa det själva. Allt handlar om casch!
Sluta upp å bed mej ta extra pass i sommar för att min kollega inte ska stå med för många patienter själv.
Betala sjuksköterskorna en skälig lön så finns dem eller stäng ner vårdplatser.
Jag äger inte problemet och jag vägrar vara delaktig i en lösning som skickar ytterligare kollegor å kanske mej själv rakt in i den berömda väggen.

Jag får en massa mail Förmaningar. Ett var att jag bar nagellack på arbetstid.
Våra hygienmätning hade dåliga poäng.
Jag var inte där den dagen så jag kan nog tyvärr inte klä skott för det.
Å om det är så viktigt(?) så säg till mej då. Skicka inte ett formellt mail.
Bha.
Det är kurser som måstes gå, måste anmälas till.
Glöm inte den dagen, glöm ite att skriva administration i Time Care den turen osv osv. Jag blir stressad! Irriterad.

På somrarna är patientgrupperna så stora. Därför har vi extra undersköterskor.
Vi sjuksköterskor ska bli frikopplade från omvårdnadsarbetet.
Kunna koncentrera oss på den medicinska biten och all administration.
Det behövs när man han 9-11 patienter per sjuksköterska. Det räcker att 2-3 av dem blir dåliga. Vad gör jag då? Mina övriga kollegor har oxå häcken full.
Käckt.
Undersköterskorna tycker det, "Så slipper ni ju att hjälpa till."
Jag tycker inte det är ett dugg käckt.
Jag ser knappt patienten.
Han sitter i matsalen. Men hur kom han dit? Hur åt han.
Såret är omlagt? Hur såg det ut? Bättre eller sämre?
Han kissar intte? Nähä, varför inte?
Allt jag får är andrahandsuppgifter. Andras tolkningar. Små fragment av en människa. Som jag skall kunna gör någon slags bedömning och kunna ansvara över.
Jag vill inte jobba så. Jag vill jobba nära patienten. Jag vill själv se hur sår se ut, hur han sväljer, hur gångträningen går, hur klar i huvudet han verkar osv.
Men det kan jag inte... i synnerhet inte när patienterna är så många.
När en sängplats som är påväg att bli toms fylls med nästa trots att det är många timmar kvar till den utskrivna ska gå.

Å alla dessa klagomål på vården. Sluta spring å klaga på mej, eller stackarn ni får tag på via telefon. Det är högre upp det skall klagas.
Jag... jag kan tyvärr inte springa fortare.
Å du som jobbar och tar extrapass. Tänk dej för?
Vem gynnar den där extra tusenlappen i plånboken?
Vem är det du hjälper egentligen? Å vem är det du stjälper?

Puss/ Asta