Lilla Änglagumman är två veckor och imorgon ska jag äntligen få träffa henne igen.
Maken å jag satt uppe sent igår
Vi talade om våra år som föräldrar. Om kärleken till våra barn.
Vi talade om det vi gjort rätt och om det som blev fel.
Maken blev tjock i halsen å tårögd av sin egna dom.
Å vi talade om våra nya roller, de som morföräldrar.
Jag känner att jag redan är besegrad i den rollen av maken, men att det gör ingenting. Det kommer ju mina barn å barnbarn till gagn.
Han har så mycket kärlek i sej till barnen min make, en kärlek som han kanske inte förmår visa på samma självklara sätt som jag alla gånger, men som finns där och när han talade om den i natt så fick det mina ögon att tåras.
Han är även så mycket klokare än vad jag är vad det gäller sin roll.
Jag vill gärna vara där och "peta lite" i föräldrarollen.
Som 4 barnsmorsa känner jag mej lite som Moder jord her self, det jag inte kan om små barn är inte värt att kunna lixom.
Eller ja, spetsade det lite... men jag besitter stor erfarenhet av vad som funkar och inte funkar, vad som i längden kommer att spela roll och vad som inte betyder ett skit.
Jag kommer gärna med lite "råd" så där.
Maken är coolare. Fullständigt betuttad i detta lilla liv men ändå kan han hålla distansen.
Han säger "Emelie kommer bli världens bästa mamma till Ängla med eller utan vår hjälp. Hon kommer att begå misstag, misstag vi gjort och alldeles egna misstag, men det kommer att bli bra ändå. Hon kommer ändå att vara världens bästa mamma till sitt barn."
"Backa" säger han. "Låt henne komma på sina misstag själv, hon är ju en stark, klok och kärleksfull mamma, Ängla kommer inte att skadas."
Å det är ju så sant. Det är så omtänksamt och kärleksfullt tänkt att jag blir tårögd.
Alldeles oavsett alla tillkortakommanden och problem vi har haft å har i vårt äktenskap maken och jag så är jag så lycklig över att få göra detta... att bli morföräldrar... tillsammans med honom.
Det hade aldrig varit samma sak med en "ny."
Att vi är två om att tycka Ängla är ett underverk gör det inte dubbelt så stort, det gör det hundrafalt så stort.
Puss/ Asta
Ja, han har så rätt i det din make tycker jag. Det spelar ingen roll hur bra råd man än ger, om de är oombedda och mottagaren inte vill ha dem. Och just föräldraskap är ju något man tycker och upplever så olika kring! Både min svärmor och mor har varit guld när det gäller barnbarnen. Alltid stöttat, alltid funnits där och respekterat hur vi vill göra. Det har också gjort att jag orkat släppa dem riktigt nära och också fått ställa upp på att det är ömsesidigt; när barnen är hos farmor eller mormor, jo, då är det deras regler som gäller (till en viss gräns i alla fall, haha).
SvaraRaderaKram Elin
Ps. Tror du blir en häftig mormor att ha!
Jag har alltid tyckt att du är en klok kvinna i mångt och mycket, men i det här fallet är din make en smula klokare. Frågar dottern om råd, ja då är det en annan sak. Men jag är helt säker på att hon själv kommer på vad som funkar och inte funkar. Man måste få göra ett och annat misstag. Prova sig fram. Så länge det inte skadar någon förstås. Kram
SvaraRaderaDet är det jag älskar min man mest för, att han har en så stor och varm kärlek till våra barn! Allt annat bleknar i jämförelse, det är då jag vet att jag valt rätt!
SvaraRadera