Plötsligt

 

Solen lyser utanför fönstret. Altandörren står öppen. Sonen är med mej i köket.
Vi lyssnar på Winnerbäck, nynnar med. Vi sjunger högt ibland.
Jag håller på med pajdegen.

Å plötsligt kommer det över mej.
Saknaden efter mormor.
Det var inte ens så att jag tänkte på att hon inte kommer imorgon på studenten.
Nej, det bara välde fram. Inifrån.
Så starkt.
För första gången sedan begravningen blev jag smockfull av gråt.
Fast jag kan inte gråta. Jag hinner inte gråta nu.
Hinner inte slappna av nog för att låta den komma.
Så, den fyller mej.
I lungor och i mina blodkärl.
Saknad å sorg.

Lilla mormor.
Vackra, starka, ängsliga mormor.
Kärleksfulla, omtänksamma, bittra mormor.
Mormor med den vackra huden som var så len.
Mormor med den milda blicken och det bestämda draget över läpparna.
Mormors hand på min kind. Hennes mun mot min.
Lilla mormor, jag saknar dej.

Jag hoppas du är med morfar.
Jag önskar att du fått ro.
Jag hoppas att du ser oss.

Lilla mormor.

Puss/ Asta