Nästa Evy Palm...

Idag gjorde jag det! Idag sprang jag milen!!!

Bara de som verkligen känner mej förstår vilken prestation det är.
Vilket utgångsläge jag hade.
Vilken urusel springkondition jag hade.
Kanske kunde jag springa 100 meter... ja, knappt om jag ska va ärlig, sen bultade hjärtat hysteriskt i kroppen och luften tog slut för mej.
Jag tänkte att jag kanske inte kan, så svår astma som jag har... det gör det kanske omöjligt?!

Sakta men säkert har jag ökat på. Från gå-lufsa promenader till 3 km, 4 km, en halvmil (gud, så stolt jag var då.) 7 km, 8 km och så idag då... 1,18 mil.
Å jag var faktiskt inte ens särskilt trött.
För mej är det... ja det är fantastiskt. Som att besegra sej själv.
Det är inte alls... "kolla-in-vad-bra-jag-är-då-mallighet", inte ett dugg.
Det är ren å skär glädje över den egna prestationen.
Som när ett litet barn plötsligt står upp. Och går.
Leendet... jag kan! Jag kan själv.
Så känns det.

Extra härligt är det att det är mitt i värsta gräspollensäsongen.
När jag är som sämst. Jag har varit ovanligt bra i år.
När jag var barn vårdades jag ofta inneliggande på sjukhus vid den här tiden.
Å ändå funkar det.
Fy fan vad fräckt.

Jag känner mej en smula frälst.
Människor blir lätt sådana när de hittat sin grej eller möter otippad framgång.
En del blir frälsta på LCHF. Andra på yoga. Och jag har blivit det på löpning.
Skitjobbigt säkert för omgivningen.
Jag råkar komma in på löpning som samtalsämne jämt, jag vill gärna locka med folk till att börja springa. jag pratar lyriskt om hur tillgängligt löpning är, vilka resultat det ger, om att kan jag så kan vem fan som helst.
Å jag märker att jag uppfattas som lite jobbig. De som inte är redo är inte redo.

Jag har läst Martina Haags bok om löpning och hur hon kom igång.
Den är recenserad här på bloggen innan. Jag var måttligt imponerad.
Men två saker fastnade hos mej.
1.) Hur hon i början tänkte... "lyft foten, sätt ner foten, lyft foten, sätt ner foten."
Jag peppade mej själv med samma tankar när det var svinjobbigt ibörjan.
2.) Hur löpning från början är en sport "Där det bara är att snöra på sej skorna och sticka ut å springa" men ganska snart pockar behovet av prylar på.
Jag sprang ju från början i ett par gamla gymskor. Men rädslan för skador fick mej att skaffa riktiga skor.
Nu önskar jag mej en ny sportbh för det är vansinnigt att springa utan och jag har bara en som skaver för att spännet på axeln har gått sönder.
Sen skulle det va kul att ha kläder som andas.
Det blir grymt svettigt.
Å kanske ett bälte så jag kan ha med en vattenflaska.
Och knäna känns när jag springer... finns det inte skydd för det?
Å... ja, plötsligt är det inte så "bara ut och spring" längre.

Men va fan, det är mormor värd.

Puss/ Asta