måndag 14 april 2014

Jag känner igen dej

 

Ibland önskar jag att jag hade en hemlig blogg, en som ingen kände till.
Då skulle jag kunna skriva om sådant jag inte kan nu, jag skulle kunna berätta om hur många gånger i mitt liv som jag gått vilse i känslomässiga snår, hur jag sett förälskelse/ kärlek/ passioner/ vänskaper i dess klaraste ljus. Något jag trott på med hela min uppenbarelse men som vid närmare granskning visat sej vara en hägring.
Ett ihåligt luftslott.
Det finns så mycket jag skulle vilja berätta men som inte går. Av hänsyn till min egen integritet eller till andras.
Det är som om det finns misstag jag älskat att göra. Lärdomar som aldrig fått fäste.
Nitar, skapade av mej själv eller andra, som jag gått på om å om å om igen.

Och så äntligen... av någon anledning... kan jag se så mycket klarare.
Nej, jag ropar inte hejsan ännu, jag känner inte att jag är över ån.
Men det är ändå som att den där omöjliga läxan att lära äntligen är lärd.
Som om jag kommit till någon form av insikt, framför allt om mej själv.

Jag vet inte varför jag lärt den just nu?
Ingenting har hänt.
Vardagen tuffar på.
Men inom mej har jag äntligen förstått. Förstått och förlåtit mej själv.
Något har landat.
Kanske beror det på åldern?
Mer troligt beror det på att jag äntligen ÄR den där bästa kompisen till mej själv.
Jag kan älska mej själv. Då är det inte lika förtvivlat, desperat viktigt att andra gör det.

Läs Winnerbäcks ord. Ta dej den tiden. Den är djupt mänsklig. Den har nåt att lära oss alla. Jag känner igen mej själv och jag känner igen i princip varenda människa som står mej nära i dessa rader. Jag känner igen DEJ.
God natt.

Puss/ Asta

Susanne du brände alla skepp
Tills ingen orkade vara din vän
Blåste ut varenda ljus
Och tänkte nu och aldrig sen
Du ville bort du ville ut
Aldrig sen aldrig förut
Du skulle bränna allt ditt krut
Men Susanne snart är det slut
Då får du börja om igen
 

Och Magnus du visste vart du skulle
Men du visste inte hur
Du ville inte bli som farsan
Med diplom och professur
Nu sitter män som din far
Och doserar din mentala kur
Du tappade din tråd
Jag har inga goda råd
Jag ber till gudarna om nåd
Det kan vara jag som står på tur
 

Och vita mössor flög i luften
'95 då våren kom
Och Jonas stod på skolgården och sa
"Jag blir aldrig som dom"
Dom kan söka sina svar
I dom böcker som dom har
I dom pengar som dom spar
Men sen när fruarna drar
Då får dom ändå börja om
 

Och Karin ville ägna sig åt omsyn
I nåt volontär förband
Men hon sjönk själv ner i djupet
Och såg andra ro i land
Karin inget gick itu
Livet pågår här och nu
Så ta dig samman, kära du
Världen väntar på din hand
 

Och Anders går och drömmer
Går i väntans tider nu
Han går och väntar på att lyckan
Väller in med kärleken
Anders bli vad du vill bli
Det här är självbedrägeri
Ingen annan gör dig fri
Inte nu och inte sen
 

Och Linnea liksom sa
"Sida vid sida ska vi gå"
Om du vill mig nånting
Så satt jag tyst och hörde på
Men det var du som sa till mig
Att jag ändå aldrig skulle förstå
Säg aldrig så igen
Det gör ont i mig än
Jag ville verkligen vara din vän
Det var du som lät mig gå


7 kommentarer:

  1. Asta: Det här var ditt utan tvekan allra vackraste och mest poetiska, mest innerliga och mest sanningsenliga inlägg någonsin! När jag läste steg tårarna i mina ögon och det gör de sällan nu förtiden. Bara om jag blir starkt upprörd eller arg. Det här var ett inlägg som kommer att leva i mig länge länge! Och jag förstår också din önskan om att få ha en "hemlig" blogg..Tyvärr är ju ingenting möjligt att hålla hemligt längre, ingen är anonym…Men om du någon gång ändå lyckas hitta ett sätt att vara hemlig, hoppas jag hitta dig igen och igen! Tack, stort och kärleksfullt och ömsint tack för dina inlägg, för din kärlek och för att du är sann! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. *ler* Detta var utan tvekan en av de vackraste och kärleksfullaste kommentarer jag fått.
      Tårarna steg i mina ögon när jag läste. Över att bli bekräftad i nåt så viktigt och över att du är så fin. En så fin vän. Jag saknar dej. Vi borde försöka hinna ses i sommar. Kram å tack.

      Radera
  2. Då får vi väl vara tårögda ihop:) !Jaaaa, varför inte träffas i sommar! Jättegärna, jag är ju arbetslös och ledig! Kanske en tur till dig vore nåt? Eller vill du komma hit? Åh, det vill jag ha att se fram emot! Kram och sov så gott i vårnatten. Månen är hel, ljuset är så vackert då!

    SvaraRadera
  3. Du är fan en förebild! Jag hoppas att dina barn är lika stolta över att ha dig som mamma som du är över att ha dom som barn!

    SvaraRadera
    Svar
    1. O JA! Det är vi allt! Mycket.
      /Emelie

      Radera
    2. Så goa ni är. Pusspåer.

      Radera
  4. Jag har också önskat mig en hemlig blogg att ventilera i, många gånger. Och det här känner jag på mig är ett sådant där år som kommer att åstadkomma stora ringar på vattnet både i mitt liv och i många andras också här i "bloggdala". Att kunna höja blicken och se klart då, det är inte dumt alls. Och framför allt är det modigt.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare