måndag 28 april 2014

Missnöje inom vården.

Vi pratade om det på jobbet idag. Detta med anhöriga. Missnöjda anhöriga.
Fortfarande är de allra flesta anhöriga nöjda med oss. Ännu får vi lovord och hembakta kakor som tack för god vård av deras mamma/ pappa eller vilken relation de nu har till våra patienter.
Men allt oftare, nästan dagligen numera, får vi hantera de som är allt annat än sugna på att bjuda på fika.

Jag vet inte vad det beror på riktigt.
När jag för tolv år sedan var nyfärdig sjuksköterska minns jag inte alls detta frekventa missnöje. Då fick vi väldigt ofta små eller stora bidrag till kaffekassan.
Inte för att det egentligen ska behövas, vi får ju lön, men det var ändå ett kvitto på att de var nöjda.
Nu förekommer det nästan inte.
Samma sak med ilskan.
Då nästan aldrig. Nu... väldigt ofta.
Kanske beror det till viss del på ett generationsskifte. Att den generationen vi nu ser är mer vana vid att ställa krav och har mindre respekt för sjukvårdspersonal.
Kanske beror det ännu mer på besparingar som genomförs och att mycket faktiskt ÄR sämre.
Men det känns som om det är nåt mer. Större skillnad.

När anhöriga, eller för all del patienterna, blir missnöjda så är det sjuksköterskan som står i skottgluggen.
De vill "tala med den ansvariga" och därmed klarar sej undersköterskorna ofta.
Läkarna har de fortfarande en annan respekt för, de är dessutom inte på avdelningen när de inte rondar och om de tar sej tid för samtal är den ofta utmätt och fastslagen.
"Kl 15:00, en kvart."
Kvar är sjuksköterskan och hon ska bannemej stå till svars för allt från den basala omvårdnaden till medicinsk behandling till politiska beslut.
Jag har full förståelse för att man som anhörig vill vara delaktig i vad som görs och inte görs.
Förståelse för oro och för frågor. Jag förstår ifrågasättande.

Det som jag har mindre förståelse för alla dessa orimliga krav... och tro mej, de ställs hela tiden.
De kräver specialbehandlingar. Just deras anhörig ska ha alla möjliga förmåner.
De ska träffa specialister, de ska ha läkarsamtal... NU... även om de precis haft det.
De ska ligga på särskilda rum, de ska inte dela rum med just den de delar med, de ska inte vårdas av just den de vårdas av.
De ska bli som 26 igen. Gå, stå, hoppa och sjunga.
De ska inte ta hänsyn till hygienrutiner och andra patientsäkerhetsaspekter.

Det händer allt oftare att vi sjuksköterskor får utstå personliga förolämpningar och rena utskällningar. Höra att vi är fula/ feta/ korkade/ lata/ inkompetenta/ elaka.
Själv var jag allt detta här om arbetspasset bara för att jag isolerade en sal så som rutinerna för minskad smittspridning säger att jag är ålagd å trots att jag hela tiden var vänligheten själv.
Det händer med regelbundenhet att vi blir hotade med repressalier som anmälningar och tidningsuthängningar och det har hänt många av oss att vi blivit inspelade och/ eller filmade.
Att bli inspelad mitt i en diskussion är oerhört kränkande kan jag berätta för er som aldrig varit med om det.
DÄR någonstans är det inte längre okej tycker jag alldeles oavsett vad man anser om rutiner, läkare som inte uppfyller krav, taskig mat eller otillfredsställande rumskamrater.
Och DET känns inte som om man kan skylla på besparingar.

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Känns som det är ett symptom på samhällsklimatet. Så glad att jag inte kör resam och ftj längre. Det fanns där också. Visserligen blev jag inte filmad. Det skall ni väl inte behöva acceptera va? (Ta upp din och filma tillbaka;'*)

    SvaraRadera
  2. Jag vet inte men som patient upplever jag att vården havererat nåt väldigt de sista åren. Inte mkt fungerar o då tänker jag inte främst på avdelning på sjukhus utan VC o andra instanser. Lite beroende på sjukdom så blir man motad, avvisad o kränkt i absurdum....så folk kanske har fått nog av skit redan innan de hamnar på sjukhus o då rinner bägaren över fort.

    Jag tror inte tilliten finns kvar längre till vården. Då kanske man känner att här gäller det att skrika för att få hjälp...man tror inte på rättvisa eller riktiga bedömningar längre..Sen råder väl djungelns lag numer i samhället...ta för sig, ordna det bra för sig själv o skit i andra. Samhällsandan. Inte särskilt trevligt.

    Vad gäller mat, rumskamrater, isolering vid smitta....ja det är ju som det är det på sjukan. Inte mkt o hojta över. Känns som att det står för nåt annat....ibland undrar jag hur folk hanterar sorg o sjukdom idag...anhöriga speciellt...vid förnekande tex så blir det lätt att alltihop är nån annans fel. Någon annan ska få ut för alltihop...istället för att ta till sig sorg o ilska o bearbeta det. Jag tror många idag har ett smärre avstånd till det de känner.....

    Nä jag vet inte riktigt men det kan nog finnas många olika förklaringar till klagomålen, men skälla på sjuksköterskan känns inte särskilt vettigt, och hota, hojta o filma....näää....det måste finnas gränser...

    SvaraRadera
  3. När min mamma låg på sjukhus förra våren var jag så imponerad av alla otroligt trevliga och kompetenta sköterskor, så jag hoppas verkligen att ingen av oss uppfattades så här. De var ständigt stressade, med massor att göra, men det märktes aldrig. Förutom att de inte hade tid att hjälpa mamma med maten, men det kunde ju jag och mina syskon göra, så sköterskorna kunde göra medicinska insatser istället. Efter att mamma dött lämnade vi ett rejält tillskott i fikakassan i alla fall.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare