fredag 8 augusti 2014

Falks å mina tankar



"Vem är jag då? Jag är min mamma och pappas barn.
Jag är mina morföräldrars barnbarn.
Jag trampar i deras fotspår, gör om delar av deras misstag. Jag gör fel som jag försöker reparera och jag gör fel igen."

Så, eller ungefär så, sa Christian Falk i slutet av sitt sommarprat i ett försök att summera sitt liv.
Så, eller ungefär så, skulle även jag kunna summera det som hittills är mitt liv.
För på gott och ont, vare sej vi vill det eller inte vill det, är vi vår historia.

Christian Falk, begåvad musiker, basist i Imperiet, producent, avled här i sommar kort efter sitt sommarprat i en pancreascancer med spridning. Må hans själ ha fått frid.
Hans sommarprat var en redogörelse över livet, privat och musikaliskt.
Ett i många stycken tufft liv och mycket kamp.
Kamp efter kärlek, efter att bli sedd, lyssnad till.
Både som barn och vuxen.
Det var också en kritik mot samhället, en kritik jag delar, mot skyddsnät som allt mer har monterats ner.
Det var en berättelse om hur han fått stånga, kriga, slåss mot myndigheter när han kände sej sjuk men inte blev trodd. När han trodde själen var utbränd och han inte orkade någonting.
När han väl fick sin dödliga diagnos har han fått allt han önskat.
"Det säger en del om hur samhället ser på och prioriterar sina medborgare" sa Falk.
Jag har sagt det samma många gånger.

Christian Falks son tog livet av sej. Depression.
En månad innan han dog hade han för första och sista gången varit på en psykmottagning och fått recept på medicin.
Sonen hann inte fylla 25.
Självmord är den vanligaste dödsorsaken bland tonåringar och unga vuxna i vårt land.
En person varannan dag tar livet av sej.
Flertalet av dem har varit i kontakt med psykiatrin innan men inte fått den hjälp de behövde.

Jag hade en patient idag. En vingklippt fågel som ingen vill kännas vid, ingen tar något ansvar över.
Jag pratade mycket med hen, strök hens kind, la min panna mot hens.
Det gjorde så ont. Hens ångest blev min.
Ja, man behöver inte vara särskilt mycket amatörpsykolog för att inse att det handlar om min bror.
Ett missbruk som gör för ont för att röra vid, ett bråddjup så svart att jag skulle drunkna om jag gick nära. Så det gör jag inte. Det får någon annan göra.
Men andra missbrukare rör vid mej, väcker både mamman å tigern inom mej.
Får mej att både vilja vysha och slåss.
För det ÄR för jävligt att diagnoser som alkoholism, nakomani, depression inte behandlas som andra somatiskt allvarliga, potentiellt dödliga sjukdomar.
Ja det kostar pengar men det gör all vård.
Det finns en attityd, även bland individer inom socialen och sjukvården, att de får skylla sej själva.
Att de har sej själva att skylla.
Som om en enda av oss skulle vilja byta liv med dem en enda ångestfylld timma?

Jag citerar husguden: "Jag ber till gudarna om nåd, det kan vara jag som står på tur."

Puss/ Asta

3 kommentarer:

  1. Jag fulgrät till hans sommarprat, det var så tragiskt...
    Det är tragiskt att mentala sjukdomar (som missbruk faktiskt är en del av) inte får samma vård som fysiska sjukdomar.
    Jag vet inte riktigt hur man ska ändra på det dock, det är en mycket svår fråga som jag överlämnar till bättre lämpade men jag kan definitivt skriva under på att jag tycker att det måste ändras!

    SvaraRadera
  2. Jag lyssnade oxå på honom och blev berörd. Och visst är det så, det finns riktiga sjukdomar och sen finns de de som inte riktigt räknas, de där en får skylla sig själv... Helt galet! och om vi ska prata om att "skylla sig själv" så borde alla skador som har med idrott och träning oxå räknas dit, men de gör de inte, för då är det ju resultatet av någon som gjort rätt, inte fel... Det är en kall värld vi lever i...

    SvaraRadera
  3. Jag har inte hört honom... och förstår att jag missat något.. Och visst finns det mycket som är helt vansinnigt i dagens syn på vård och sjukdomar..

    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare