Hur blev tjejer så jäkla skraja?

 

Klockan är nästan midnatt. Jag är på väg hem från en polarinna där jag tagit några glas vin.
För att komma hem så får jag passera genom en liten skog, bara delar av den breda stigen är upplyst.
Jag går med raska steg. Det är helt öde. En sträcka på kanske 2-300 meter innan jag når fram till närmsta hus. Jag har mina händer i jackfickan, i den ena håller jag mobilen, i den andra kramar jag hårt kring nyckelknippan.
Lyssnar koncentrerat medan jag skyndar fram. Beredd...

Jag är ute och springer. Det är mitt på dagen och passet går bra.
Jag springer på ett ödsligt ställe, längst en tågräls. På andra sidan skog.
I lurarna har jag sommarprat på P1.
Det är raksträcka, jag ser en man några hundra meter framför mej, plötsligt är han borta...
Vägen framför mej ligger tom.
Jag ser mej hastigt omkring, plockar ur lurarna ur öronen.
Inte en människa. Vart tog han vägen? Gömmer han sej i skogen? Vart försvann han egentligen?
Jag ökar takten och försöker uppskatta hur mycket kraft jag har att öka/ slåss om han plötsligt dyker upp. Jag blir lättad när jag ser ett villaområde dyka upp. 

Det är en vanlig kväll på krogen. Sista timmen blev stämningen stimmig, folk berusade.
Män som går från att vara charmigt småpratande till påfluget efterhängsna.
Särskilt en man, påstridig och obehaglig.
Jag försöker undvika hans blick. Svara artigt men inte inleda nåt prat själv, vara väldigt integrerad med mina vänner, vakta min drink.
Jag går på toaletten. Den ligger en trappa ner, möter hans blick och skyndar mej på, kan bara hoppas att han inte följer efter. Att han låter mej vara. 

På väg med kvällsbussen hem från jobbet. Vi är inte många som åker med. Ute är det redan skymning. En man iakttar mej, jag försöker le lite avväpnande men han ler inte tillbaka.
Jag trycker på stoppknappen där jag ska av. Reser mej och halvvägs av upptäcker jag att mannen gör det samma.
Vi är ensamma på hållplatsen. Jag skyndar på mina steg. Han går bakom.
Jag tvingar mej själv att inte vända mej om trots att jag vill.
Jag ökar på mina steg, han gör likadant.
Så plötsligt passerar han och försvinner lite längre fram in på en tvärgata.

Jag kan fortsätta.
Fortsätta att berätta om situationer när främmande män, eller blotta tanken på att möta en främmande man gjort mej allt ifrån ängslig till rädd på riktigt.
Det vore väl en sak om det bara handlade om mej. Mej och mina hjärnspöken, men nu gör det inte det.
Jag kan inte tala för alla flickor/tjejer/kvinnor/äldre damer men jag HAR pratat med många som beskriver liknande situationer och samma ängslighet.
Hör ni, vad ska vi göra åt att kvinnor är så satans oroliga för män de inte känner?
Vad ska vi göra åt alla dessa rädda stackare?
Flickor och kvinnor som krampaktigt håller i en telefon med färdiginslaget telefonnummer hem, till polisen eller någon de litar på. Flickor och kvinnor som ber sina makar/pojkvänner/pappor möta dem?
Varför blev vi så fega?

Tja, kanske för att vi får lära oss hela livet att "akta oss för våldtäktsmän." Att gå där det är upplyst och att helst ha följe med någon annan om det är mörkt.
Kanske för att vi läser om tiotusentals våldtäkter varje år, om pojkar och män som inte kan tygla sej.
Kanske för att vi får ta del av ett rättsväsende som lägger skulden på kvinnor... för att de va fel klädda, för att de var berusade, för att de inte skrek högt nog, slogs och kämpade emot tillräckligt hårt.
Kanske därför.
Kanske därför som alla män, de som våldtar och de som inte gör det, bär ett ansvar över kvinnors rädsla.
Jag tror att flertalet män inte ens reflekterat över att detta är en så stor del av vardagen och i "vanligt sunt förnuft" för kvinnor i deras liv.
Att de aldrig ens tänkt tanken eller försökt leva sej in i hur det är att vara tjej och så utsatt.
Jag tycker att vi alla ska fundera lite mer över DET.

Puss/ Asta