När facebook är som bäst

Dagen har varit känslosam på fler sätt än det som jag skrev om i inlägget nedan.
Det har varit BRA känslosamt oxå.

För ungefär nio år sedan dog en av mina allra närmaste vänner... Lena... i cancer.
Hon hann inte ens fylla 35 år och hon efterlämnade tre små barn efter sej, de hade olika pappor men ingen av dem var något att hänga i granen precis.
Vår vänskap varade under många år och utspelade sej främst via brev där vi utvecklade våra tankar, känslor och berättade om allt från vardagligaste tisdagen till våra innersta hemligheter.
Någon eller några gånger per år träffades vi.
Från det att Lena fick veta att hon var sjuk umgicks vi mer intensivt och jag var å hälsade på henne många gånger under den här tiden.
Om man tvunget ska ha en älskad vän som dör i något så meningslöst som cancer så ska man ha det så som jag hade det.
Lena och jag pratade ut om ALLT. På dagarna när jag var där deltog jag i deras vardagsliv med barnen, matlagning och annat. Om kvällarna låg vi i hennes säng, höll varandra i handen, hade pannorna mot varandra och så pratade vi. Pratade å grät, pratade å grät. Och faktiskt fnissade en hel del med. Lena behöll sin sarkastiska humor in i det sista.
När hon väl gick bort fanns det ingenting som var osagt, ingenting att undra över.

Trots att hon varit borta så länge så tänker jag fortfarande ofta på henne.
Nästan varje dag.
Sorgen har bleknat, smärtan som kulminerade den där sista vidriga dagen när jag tog avsked av henne i ett kalt sjukhusrum eller på begravningen när jag trodde jag skulle mista förståndet, har minskat i vrede.
Men saknaden finns kvar. Å jag minns hennes speciella skratt. Jag kan fortfarande höra det inom mej.
Det var så märkligt den där sista gången.
Lena var alldeles snurrig av sjukdom å morfin. Hon hade alltid varit liten och smal, nu var hon som en gammal gumma med kalt huvud och en fågelliknande kropp.
Hon pratade i nattmössan, så tokigt att vi inte kunde följa med i hennes tankar, men när jag skulle gå och sa hejdå ropade hon till sej mej en sista gång. Drog mej nära i en kram, såg mej i ögonen, plötsligt med klar blick och sa "Jag älskar dej. Jag kommer alltid att älska dej. Jag kommer alltid att vara med dej. Du kommer bara inte att se mej."
Och så känns det ofta, som om hon är kring mej, som om jag kan känna hennes vingslag.
Jag gråter nu. Fortfarande gråter jag ibland över saknaden.

I början hade jag kontakt med hennes barn, i synnerhet med familjen där den lilla flickan hamnade och med Lenas pappa.
Sen blev det mindre...
Det kändes som om jag var där och störde med min sorg i deras nya liv. Som om jag var en evig påminnelse om vad de förlorat. Jag släppte taget om dem, det var mitt fel, inte deras.
Jag har senare sökt efter dem på facebook utan att finna dem.
Haft dåligt samvete. Jag lovade ju Lena att se efter dom. Jag gjorde inget vidare bra jobb.
En gång, när hon precis fått sin dödliga diagnos tog hon upp frågan med mej, om jag ville ha barnen.
Jag sa som det var, att jag så gärna skulle gjort det men att jag inte skulle mäktat med att göra det tillräckligt bra.
Jag hade fyra egna barn, ett äktenskap som var i djup kris, en egen stor sorg och detta var tre barn som skulle behöva så oerhört mycket stöd. Jag ville inte stå där ett år senare å inse att jag inte gjorde ett bra jobb.
Jag sa nej av kärlek och Lena förstod, jag vet att hon förstod.
Men just på grund av det samtalet så kändes det än mer att faktiskt ha tappat bort den lilla kontakt vi hade.

Så... här om dagen skrev en kvinna till mej på facebook. Jag kände igen henne vagt och när jag tittade bland hennes vänner förstod jag vem hon var.
Lenas lilla dotters nya mamma.
Jag såg bilder av dottern. Denna lilla busiga trollunge som jag burit på å lekt med som nu såg nästan vuxen ut, och så otroligt lik Lena.
Nu idag har vi mailat mer. Det har gått bra för alla barnen. De mår bra, lever goda liv.
Jag har sett bilder och de är så vackra. Så fina.
Kan ni förstå... vilken lycka!
Jag har till å med chattat med den lilla dottern och jag är så fantastiskt glad över dessa nyheter och över att kunna knyta kontakten igen.
Det är som ett sår som får läka.
Det är verkligen facebook när facebook är som bäst.

Puss/ Asta