Kusinerna

Jag har alltid älskar min mammaroll. Inte varje dag eller varje minut men jag har ändå alltid älskat den. Mina ungar är allt för mej. Jag kan inte föreställa mej att orka andas utan en enda av dem.
Men... att vara mormor är nåt helt annat!
Det ÄR verkligen det.
Allt larv jag hört om "livets efterrätt" stämmer.
Alla äldre kollegor som visat bilder och ständigt pratat om sina barnbarn... nu är jag där själv.

I helgen har jag inte bara träffat min mamma och mina fyra ungar, jag har också umgåtts med två av barnbarnen. Med Noah och med Ängla.
Två små praliner. Två små helt olika efterrätter men likväl lika smarriga desserter båda två.
Därav bilden. Ett ögonblick funderade jag på att vara trotsig och lägga ut en bild på de båda godingarna men njä... jag vågar inte. Äldsta dottern vill inte ha några bilder av Ängla på nätet.

Så fantastiskt det är att få uppleva dem och deras utveckling.
Jag bor ju ihop med Noah och hans utveckling kan jag därför följa närmare.
Det är en välsignelse.
Varje dag händer det något nytt. Varje dag lär han sej något han inte kunde innan.
Med Ängla går det mer tid emellan och det hinner hända mycket mellan gångerna.
Det största... och för min del bästa... med henne nu är att hon har kommit i den åldern (tjugo månader) när man börjar kunna bygga en relation med henne också på håll.
Hon minns det som hände sist. Hon kommer ihåg.
Jag kan skicka kort till henne eller bilder på mobilen och vi börjar inte om varje gång vi träffas.

Änglapängla har alltid varit en försiktig och blyg liten tjej som jag fått njuta av på avstånd, men nu de sista gångerna vi har setts har jag kunnat känna mej mer som en mormor på riktigt.
Kunnat lyfta upp henne, ta hennes hand, snusa henne i nacken, pussa henne utan att hon får panik.
Nånting händer med relationen när den blir ömsesidig.
Jag längtar hela tiden efter henne nu. På ett annat sätt än tidigare.
Jag längtar mer efter allt jag vill att vi ska göra, se, uppleva tillsammans.
Jag tänker bli VÄRLDENS bästa mormor/ farmor till dem alla.

Ängla och Noah är så söta tillsammans.
Så olika.
Han så grabbig å rejäl. Hon så finlemmad å försiktig.
Åldersskillnaden mellan dem nu gör så mycket.
Hon kan prata och förstår det mesta man säger.
Han bara är.
Hon tar alla leksakerna och säger "dä ä min!" och han bara ser på.
Hon säger bestämt ja eller nej. Det är inte mycket tvekan i den tösen.
Noah är oxå bestämd men kommunicerar det genom skratt eller skrik ännu.
Å Ängla verkar förstå, att Noah är inte vilket barn som helst.
Noah och hon hör ihop.
Det gör mej så varm i hjärtat.

Jag hoppas att det alltid ska vara så.

Puss/ Asta