Är hämnden ljuv?

Det pratades på radion om att "Hämnden är ljuv."
Ett välbekant talesätt som jag började fundera över.
Är den verkligen det? Ljuv?
Å jag funderade på, har jag någonsin hämnats? Och har det i så fall varit ljuvt?

Jag kan faktiskt inte komma på nåt.
Visst har jag svarat på aggression med aggression.
Och visst har jag ignorerat den som ignorerat.
Mina föräldrar ansträngde sej si så där under min barndom, jag engagerar mej si så där i dom nu.
Men det är ingen hämnd. Det är ett resultat.

Som barn hämnades jag på min bror ibland.
Hans lismande och skvallrande för mamma vilket resulterade i att jag åkte på mej en utskällning eller en örfil hämnades jag genom att tex lura både mamma och honom att han var sängvätare.
Efter att han somnat, medan mamma satt i duschen så kissade jag i en burk och hällde i hans säng.
Oj vad han fick bannor och skämdes och jo... lite nöjd var jag nog.
Men som vuxen kan jag inte minnas att jag hämnats.

Finns det någon jag skulle vilja hämnas på?
Nej, jag känner faktiskt inte så.
Visst finns det människor som gjort mej illa på riktigt för länge sedan men att söka upp dem känner jag inget behov av. Jag har gått vidare, jag har ärr och jag föraktar, men där stannar det lixom.
Den person jag har allra mest anledning att hämnas på har karma redan slagit till marken.
Hon är en spillra till människa.
Jag känner inte någon empati. Inte tillstymmelse till sympati. men inte heller någon lust att tillfoga henne ytterligare skada.

Hur tänker du om hämnd?
Har du det i dej och i så fall, är den verkligen ljuv?

Puss/ Asta