Ett år sedan

För ett år sedan idag satt jag och Mini här i köket och drack te.
Det var skärtorsdag då och Mini var 8 dagar från beräknad förlossning.
Hon hade ont i ryggen, kunde inte sova för det tryckte överallt, hon var allmänt less på att vara gravid och jag tänkte i mitt stilla sinne att du har säkert två kanske tre veckor kvar.
Vi pratade om vad jag prövat för att sätta igång förlossningar och vi googlade tips.
Ricinolja, sista samlaget (färdknäppen), gå i trappor, ta lavemang och annat.
Rätt sent satt vi där med vårt te och pratade.

Någon timma senare väcker hon mej och säger att värkarna startat.
Hon beskrev hur det kändes och hur tätt (otätt) de kom och jag avfärdade det som förvärkar och somnade om.
Efter ytterligare några timmar väcker hon mej igen, säger att värkarna är regelbundna och att de åker upp till förlossningen.
Sen var det svårt att sova...

Vid ett tiden på eftermiddagen dagen därpå såg den här prinsen dagens ljus.
Jag var på förlossningen och kikade på honom när han bara var någon dryg timma gammal och sedan igen innan jag åkte hem från jobbet.
En liten liten knodd med mörkt hår och lik sin mamma.
Där å då, när jag höll honom i famnen och han sög tag i läpp så visste jag att denna gossen kommer jag att älska mer än någon annan man i hela världen om jag så blir hundra år.

Detta år har varit ett privilegium som är få förunnat.
Att se denna lilla gosse utvecklas och växa och att ha denna ständiga närvaro tillsammans.
Jag saknar honom när jag åker och handlar. Eller om jag vilat middag.
Vårt liv har förändrats.
Vi har fått plocka bort från hyllor. Barnsäkra lådor och skåp. Trampa i kladdig gröt och få vassa legobitar i hålfoten. Vi har fått montera en trappgrind. Det är sällan tyst.
Men jag älskar varje dag!

Att vara mormor är det bästa jag gjort/ fått i livet.
Överlägset. Outstanding.
Inga prylar, resor, passioner i världen slår det.
Denna kravlösa kärlek.

Imorgon fyller Noah 1 år.
Det ska vi fira med den allra närmaste delen av familjen.
Jag skiter i hur det blir med mat och annat, prio ett imorgon är att lillkillen ska ha en härlig dag.
Goa Noah. Mommo älskar dej. Till månen och tillbaka igen. För alltid. 

Puss/ Asta