söndag 19 april 2015

Föräldraskap nu och då


Föräldraskap då och nu.
Alltså trots att jag är "ung förälder" och någorlunda "ung mormor" så har mycket mer hänt inom barnuppfostrarsfären och synen på ungar än vad jag någonsin kunde gissa när jag generationskrockade med min mormor i synen på barn som nykläckt mamma.
Tiden går, vatten rinner under broarna och samhället förändras.
Jag har ändrat mej i kolossalt många frågor kring barn sedan jag fick barnbarn.
Jag tänker mycket på olika frågor kring barnuppfostran som jag inte ens reflekterade över när jag var småbarnsmamma.
Å det är väl fint så. Hela livet är ett lärande. Stagnerar man är man död. Eller i allafall en tråkigare människa.

Men inom vissa frågor vet jag inte riktigt vad jag tycker.
Jag kan reagera starkt mot ett förhållningssätt som inte var vanligt på min tid, eller åtminstone inte i mitt föräldraskap men sen när jag bryter ner det och ska argumentera mot det vet jag inte riktigt vad jag tycker, eller varför.

Cissi Wallin skriver om ensamtid. Om att få sätta på sej partyfejjan, glamskorna och lämna typ nykläckt bebis till morföräldrar medan hon och mannen går på lokal och dricker sprit.
Hon menar att om hon är en lycklig förälder så blir hon en bättre mamma.
Det här med "egentid" är ett relativt nytt påfund.
Själv hade jag inga ivriga mor å farföräldrar som stod med armarna öppna och ville vara barnvakter.
Inga andra heller.
Min make jobbade borta mycket och jag var ensam med barnen långa stunder.
Säkert tyckte jag att det var jobbigt ibland men just att inte få ensamtid var aldrig något jag sörjde.
Det fanns inte på kartan.

När barnen var bebisar så ville jag vara nära dem alltid. 24/7 som man säger på modern svenska.
Behovet att få vara ifred från den lilla krabaten fanns inte, tvärtom, jag ville helst ha dem under huden.
Jag bar dem alltid. Sov tätt ihop med dem alltid. Var inom hörhåll alltid.
Fullt och fast trodde jag på anknytningspsykologin. Den lilla människans behov av sina föräldrar och ffa sin mamma.
Även dagens psykologer säger så vitt jag vet att små barn inte ska lämnas längre stunder.
Jag vet separerade föräldrar där de turas om att ha barn kring året-ett å ett halvt, varannan dag för att små barn inte rekommenderas att vara ifrån sin förälder en hel vecka. Å då talar vi om när de är år.
Jag säger inte att jag var en bättre förälder än Cissi Wallin och många andra av dagens föräldrar.
Jag tänkte annorlunda och nu vet jag inte vad jag tycker...

Sedan beror det så klart på.
Noah som bor här med oss ser ju såklart på mej och sin morfar som sin familj.
Vi är inte hans föräldrar men han är fullständigt trygg med oss då vi burit, matat, tröstat, bytt blöja sedan han kom hem från BB. Honom skulle jag säkert utan risk kunna passa något dygn eller två men sedan... jag vet inte.
Ängla däremot har jag ett mer vanligt mormorförhållande till och hon skulle säkert bli förtvivlad på några dygn utan sina föräldrar. I synnerhet när hon var i Noahs ålder. Hon känner mej, vet vem jag är men för henne är jag inte familj.

Vad tänker du om ensamtid och när barn är stora nog att lämnas över natten eller för en vecka?
Är egentid en rättighet och något att sträva efter när man har små barn?
Ska barnen eller föräldrarna anpassa sej? Vems behov väger tyngst?
Ja, jag undrar på riktigt för det där med glada, nöjda föräldrar som dessutom får rå om sin relation är inte kattpiss heller.

10 kommentarer:

  1. Jag tänker, angående egentid, att en skillnad på dagens och gårdagens föräldrar är att man är engagerad på ett annat sätt idag. Då tänker jag på barn från något år och upp. Jag och de småbarnsföräldrar jag känner har väldigt höga krav på oss själva. Vi vill vara intresserade och engagerade. Vi sitter med våra barn när de leker, tittar på tv, vilar. Vi frågar, är nyfikna och visar vår uppmärksamhet. Vi vill inte att barnet ska konkurrera med något annat, vi vill vara 100% närvarande. Kanske på ett annat sätt än för 20 år sen. Där med ökar behovet av EGENTID. För vissa komma ut på stan i klackar. För mig räcker det att få sitta ifred i soffan en timme. "Spring och lek medan mamma..." finns inte riktigt. Gott och ont med nu och då... det är på olika sätt. En tanke. Kram din Emelie.

    SvaraRadera
  2. mamma till ett tryggt barn19 apr. 2015 18:54:00

    Jag känner precis som du att jag VILL vara nära 24/7 första tiden. Jag tycker det känns som att det ska stressas fram att lämna bort sitt barn så tidigt som möjligt ju fortare man är "tillbaka" ju bättre. Helst ska man vara i form ett dygn efter förlossningen och ju tidigare man lämnar bort sitt barn ju bättre. Man vill ju inte att barnen ska vänja sig vid att ha mamma och pappa nära hela tiden. Själv har jag aldrig lämnat min snart 1,5 åring själv över natten, vi har haft barnvakt nån gång men då till trygga personer som vi vet att det funkar att lämna till. Jag tycker det känns helt fel att bli berömd och premieras för att man lämnar bort en liten bebis som verkligen behöver sin mamma och pappa.

    Jag har en bekant som lämnade bort sin 7 (!!!?) Veckor gamla bebis en helkväll (till en släkting) och sen sa att hon inte tänkt på bebisen på hela kvällen "så skönt". Jag fick hjärtsnörp när jag hörde det, på riktigt är det normalt??

    Detta kanske inte gör mig till en bättre mamma men jag har alltid försökt lyssna på mitt barn och ge henne dessa första åren. Det är mitt beslut att skaffa barn och då tycker jag att jag har en skyldighet att vara där och se till barnets behov först..

    SvaraRadera
  3. Jag var helnojjig med Tora och ville absolut inte lämna bort henne. Jag började ju jobba när hon var 5 månader och Marks mamma hade henne varje Torsdag och Fredag - det fanns inte i min värld att hon skulle vara kvar där över natten, fast jag hämtade henne runt 7 på kvällen och lämnade henne igen vid 8 på morgonen. Tills jag insåg att det var bättre för henne att vara kvar där, slippa spendera de där timmarna i bilen. Men då var hon nog närmre året. Med Ebbe hade jag inget val, jag har tvingats vänja mig vid att lämna honom till vem som än kan hjälpa till i både tid och otid. Mark måste jobba och jag måste gå på mina behandlingar. Imorgon vet jag fortfarande inte vem som ska få 'äran' att ha honom ett par timmar.
    Första gången jag var tvungen att lämna honom en hel natt var han 10 dagar gammal.
    Självklart hade kag inte VALT att göra det men jag tror heller inte att det skadat honom.
    Nu i helgen hade vi 47 timmar utan barn. Ljuvligt för förhållandet efter det senaste svintuffa halvåret men visst saknade vi våra barn. De var å andra sidan hos sina farföräldrar som var överlyckliga att få ha dem då vi flyttar till andra sidan jorden inom kort. Och det verkade inte ha gått nån nöd på barnen heller.
    Sen har jag bekanta som skaffar sig mycket mer egentid än vad jag någonsin skulle drömma om men jag vet ju inte anledningen till det så jag kan inte döma dem heller även om jag måste erkänna att jag höjer på ögonbrynen emellanåt.
    Jag tror att så länge man själv vet att man ger barnen kvalitetstid och är engagerad som förälder kan man gott unna sig att investera tid i sig själv och sitt förhållande lite då och då!

    SvaraRadera
  4. Jag glömmer aldrig när vår dotter var knappt ett år, och vi åkte bort en vecka utan barn med kompisar.
    Dottern var med sin älskade mormor, som bodde granne och även var hennes dagmamma (på den tiden hade man bara ett halvårs barnledighet). Så henne var det nog inga problem för.

    Vi hade jättetrevlig semestervecka. På väg hem formulerar den andra mamman mina känslor precis:
    "Ja, nu skulle man bara kunna gå av och springa före bilen hem till ungen."

    När vi kom sov dotter, vaknade småningom och tittade på oss som på obekanta... en stund.

    Det var enda gången vi åkte bort utan barn. Det var inte ideologiskt eller för att vara en bra förälder. Vi tyckte helt enkelt det var roligare med barnen,

    SvaraRadera
  5. Intressant ämne! Jag hade svårt att förstå att någon ville vara utan sitt barn för tjugo år sedan, när jag själv hade småbarn, och jag har svårt att förstå det i dag. Och jag håller inte alls med Anonym ovan. Jag tror att vi var mer närvarande med våra barn för tjugo år sedan än vad många föräldrar är i dag - att döma av hur många som är uppkopplade i dag. Det var inte vi, utan barnen fick odelad uppmärksamhet. Men sedan tror jag också att det varierar mer mellan individer än mellan generationer. Och mellan klasser. Jag, som har en hel del kompisar i överklassen, kan bara konstatera att det anses jättekonstigt att inte lämna bort sina barn bland dem!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är inte anonym. Emelie heter jag. Visst har du rätt i att många är uppkopplade, men vi är också många som har som regel att inte ta upp mobilen för ofta när vi är med våra barn. När jag var liten lekte vi själva på ett annat sätt än vad jag upplever dagens barn gör. Min känsla är att föräldrar satt mer på bänken och tittade på sina barn då, medans man idag sitter bredvid sina barn och frågar vad de gör hur de tänker och planerar. Idag lyssnar vi på våra barn med en större närvaro. "Vi vuxna pratar nu" är inget som sägs lika ofta. Men som sagt... det är MIN känsla, mina reflektioner och mina kretsar.

      Radera
  6. Vi lämnade bort vårt första barn en natt när han var nio månader. Då först tyckte jag det kändes okej. Då åkte mannen och jag på kryssning och sonen var hos farmor och farmor. Allt gick såklart bra och vi hade trevligt men sen hade vi bråttom hem. De är viktigt att få egen tid men med måtta och när barnet känns moget att lämna. Förstår inte det här med att lämna bort små barn om man inte av någon anledning måste. Små barn behöver sin trygghet och det får dem hos dem som står dem närmast.
    Förstår heller inte varför så många lämnar sin 2-3 åring på dagis när dem får syskon. En 2-3 åring är fortfarande så liten så dem behöver inte kompisar och aktiviteter på samma sätt som ett litet större barn. Visst, det är säkert jätteskönt att "bara" ha bebisen hemma och kunna gå på stan och fika (vilket inte är lika lätt om du också har en 2-3 åring med dig) men då undrar jag varför man skaffar barn?! Har det blivit en statussymbol?! Tvi och ve i så fall!
    Jag tycker att vi var mer engagerade i barnen och såg till att hitta på aktiviteter när dem var små. I alla fall så var det så när jag var mammaledig. I dag är det så lätt att bara lämna på förskolan. Nu menar inte jag att vårt sätt var det bästa och jag drar lite hårt dagens föräldrar över en och samma kam men såklart finns det nyanser i allt. Var och en gör det som känns bäst för just dem och alla mammor och pappor gör så gott dem förmår och det är förhoppningsvis det bästa för just det barnet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tycker du dömer dagens föräldrar ganska hårt om du tror att man lämnar sitt barn på förskola för att kunna gå på stan och fika med en bebis. Det handlar väl mer om att få tid till att knyta an med abdra barnet och att ge odelad uppmärksamhet till bebisen snarare än att gå på stan och visa upp sin nykomling. Syskonet är oftast där 5 timmar om dagen i tre dagar. Det är inte mycket, och det är säkerligen bäst för de som väljer detta. Det kanske inte är så roligt att vara ensam med mamma och ett syskon som ligger och ammar 24/7.

      Allt var inte bättre förr.. ;) Barn är olika, förskola passar inte heller för alla och man får ju utgå från att föräldrarna gör de som de tror är bäst för deras barn. Mina barn skulle jag aldrig ha lämnat bort över natten vid 9 månaders ålder, men som sagt barn är olika och har olika behov. :)

      Radera
  7. Jag hade småbarn på 70- och 80-talet, så jag representerar verkligen inte dagens föräldrar ;)

    Men jag har uppfattat det som att storasyskon är på förskolan några timmar även för att få ha kvar "sin" invanda värld, när så mkt ändras i hemmet, med nya syskonet. (Plus det uppenbara att föräldern kan ägna sig åt att sköta om o bygga upp en relation till nya barnet.) Eller?

    SvaraRadera
  8. jag begriper mig inte riktigt på sånt här som "egentid" och "partid" och "vi måste få vara kvinna och man och vårda vår relation" och alla andra ursäkter som finns till att ha barn på utsidan av relationen. Att som småbarnsmorsa gå ut en kväll, fine, men behöver vuxna verkligen ta semester från sina barn? Kostar inte resan något och försakar inte barnen något för att mamma och pappa skall kunna ligga på playan en vecka med sina paraplydrinkar i lugn och ro? Semester utan barn har inte funnits i min föreställningsvärld måste jag säga och skulle min dotter börja leta efter barnvakt för att hon och pojkvännen skall åka till canarieöarna en vecka skulle jag få fullständigt hybris. Inte för att barnet är borta en vecka, det kan det väl vara under de veckorna då morsan gör allt det där vanliga, jobbar, pluggar, diskar, damsugar och så vidare, och sen tar man väl MED barnen på semester?

    det här är ett intressant ämne men jag tror seriöst att det är tankegångar man fått från tidskrifter som ex vi föräldrar etc under nittiotalet som sedan utvecklats till det som hänt idag, att både barn och vuxna är tonåringar för evigt.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare