Nu har jag kommit i gång med att springa igen.
Jo då så att...
Det är ett svajigt självförtroende.
Tre hyfsade pass på en vecka och jag ser på mej själv som värsta Rocky Balboa. En vecka utan träning och jag är sämre än sämst, en liten värdelös lort.
Så där har jag alltid varit. Minns när jag läste till sjuksköterska och lyckades sätta två pvk'er på rad... Hey, jag var king of the world, två misslyckanden senare var jag så kass att jag lika gärna kunde hoppa av utbildningen för det skulle ändå aldrig gå.
Men nu var det löpning ja.
Denna vecka har jag gjort tre pass. 4km, 7 km och idag 5 km.
Långsammare än ifjol men jag skiter i det. Här ska byggas styrka, inifrån och ut.
Eller kanske snarare utifrån och in.
Benmuskler och flås byggs är en större kvickfix än själen och sinnesron så vi börjar utifrån.
Tid, längd, känsla, pannben, rutin.
Å att knät ska hålla denna gången.
I fjol drog jag på mej vad som i springvärlden kallas för löparknä.
Det kändes som att få en borr inborrad i knät efter 2-3 km.
Si så där för motivationen och lusten.
Än så länge håller knät i år. Jag har inte haft några känningar alls men för säkerhet skull ska jag investera i ett par nya skor. Kanske dessa. Asics.
Egentligen skulle jag vilja ha som mål att bara komma ut.
Lämna runkeepern hemma och skita i hur långt och snabbt det går bara jag faktiskt gör det.
Varken tider eller längder är ändå något att skryta med.
Men för min egen skull behöver jag ha någon form av mål och på något sätt kunna mäta MIN förbättring. Tävlar inte med någon annan.
Jag måste ändå ha i åtanken att jag är medelålders, astmatiker och aldrig har tränat innan jag började lufsa runt för två somrar sedan.
Under veckans pass har det känts bra.
Konditionen i den här
Benstyrkan är det lite sämre med. Jag blir trött i benen. Det är inte så konstigt, har inte sprungit sen i somras.
Pannbenet är nog värst. Jag vill ge upp när det blir motigt. Jag har inte självförtroendet och killerinstinkten i mej riktigt att driva på trötta lårmuskler. Men det måste ju få vara lite jobbigt om man ska bli bättre. Eller hur?
Har ni erfaringar några råd å tips att ge mej på vägen? Nån annan nybörjare som hänger på?
Puss/ Asta
Jag borde röra mer på mig, men springa är nog det absolut sista valet. Cykla får det bli i stället!
SvaraRaderaJag jagade tider och mil för 10 år sedan. Var redo för maran när jag sprang sönder fötterna. 2 fettkuddar åt fanders. Trots sulor och inlägg så kom jag aldrig igång med löpningen på riktigt. Slutade alltid med att fötterna sa ifrån. Sedan protesterade knäna. Nu njuter jag av att ta mig ut varannan dag i det tempo och sträcka som känns bäst för dagen. Idag blev det en tur på 1h och 15 minuter. I fredags blev det 3 km. Lika nöjd med båda dagarna faktiskt.
SvaraRaderaVad tror du om att följa något program? Röhnisch Running School har t ex ett som pågår nu, men man kan ju börja vid vecka 1 i alla fall. Och så de som finns på olika appar, förstås. Kan det vara ett sätt att peppa och, också, tvinga dig att ta det lite lugnt så att kroppen hinner med i utvecklingen?
SvaraRaderaJag är lite sugen på att börja springa igen. Till skillnad från dig tränar jag redan mycket: styrka, yoga, spinning, pilates, nästan varenda dag blir det. Men jag har problem med knäna och har inte sprungit på flera år. Fast nu har jag kört tre pass och det har funkat riktigt bra, så nu funderar jag faktiskt på att pröva att springa. Tror i så fall att jag ska följa något av programmen, hur tråkigt det än är i början. Men det sägs ju vara ett bra sätt att bygga upp kroppen och undvika skador.