Solen skiner, låt oss prata om döden.

Jag tänker på det här med att sakna de nära som har dött.
De flesta av oss har väl varit med om det, att någon nära anhörig, släkting eller vän gått vidare.
Om döden vet vi ingenting. Vi kan bara tro olika.
Några av oss föreställer oss döden som slutet. Andra som en början på något nytt.
Några av oss känner att vi förlorat den nära för alltid. Andra hyser hopp om att ses igen.
Ju äldre vi blir desto fler gånger kommer vi få vara med om det där.
Att begrava någon vi älskat.

Min farmor och farfar är döda. Ingen av dem stod jag nära, jag kände dem knappt ens och jag tänker bara flyktigt på dem ibland för att de påminner om någon/något annat.
Att pappa är lik farfar eller att KOL som farmor hade är en vidrig sjukdom.

Jag har mist min gammelmorfar och min gammelmormor.
De dog när jag var ung vuxen. Jag hade barnen men inte riktigt vett att uppskatta det där med generationsklyftor. De var människor jag tyckt om men som var gamla och det var tidens gång.
Jag tänker mer och mer på dem. På dem och på lyckliga barndomsminnen som är förknippade med dom.

Jag har mist min svärfar. En svärfar jag inte träffade särskilt ofta men som jag från första stund stod nära. Han var alkoholiserad och burdus men trots alla skillnader mellan oss så var vi på något sätt samma barns själar om ni förstår vad jag menar.
Han bodde hos oss ett år när jag å maken precis flyttat hemifrån och äldsta flickan var liten och det skapade oxå band. Vi hade en riktig relation där vi tjafsade, grälade, kramades och skrattade.
Jag tänker ofta på honom.

Min mormor och morfar är döda. Mormor och morfar som på många sätt var som mina föräldrar.
Jag är uppvuxen där under långa perioder och det var oxå dom som på ont och gott uppförde sej som mina föräldrar. Som bannade, tjatade, la sej i men som oxå fanns där och erbjöd hjälp. Praktiskt så väl som ekonomisk. Nu utnyttjade jag sällan det men jag visste att den fanns.
Morfar var dement många år innan han dog. Sista åren så pass dement att han inte visste vem jag var och bara blängde på mej. Jag som i hela mitt liv varit "morfars flicka."
När han dog så sörjde jag inte. Sorgen hade jag redan klarat av när han försvann från mej i sitt minne och i sin riktiga personlighet.
Mormor och jag hade en mer komplicerad relation. Hon var ofta arg, bitter, ledsen på mej.
Hon tyckte att jag inte hörde av mej tillräckligt och jag i min tur tyckte att hon allt för mycket ältade och var bitter. Sög upp alla andras elände och gjorde det till sitt.
Men hon var så mycket mer. Hon var den samlande punkten och den stora matriarkalen i vår släkt.
Hon klappade mej på kinden på ett alldeles särskilt sätt och hon var alltid "större", jag fick vara liten.
Trots att jag har kvar mina föräldrar och älskar dem fyller de ingen egentlig föräldraroll och jag kände mej föräldralös när hon dog.
Mormor saknar jag nästan dagligen i mitt liv.

Lena. Min nära vän som gick bort alldeles för tidigt i cancer.
Vi spenderade massor av tid ihop medan hon var sjuk och vi hann tala om allt.
Ingenting var osagt.
Jag vill inte skriva så mycket mer för jag vet att hennes anhöriga tagit illa vid sej när jag berättat om sorgen efter henne på bloggen så jag får respektera det.
Men vi hade en alldeles speciell relation hon och jag och på hennes begravning trodde jag... bokstavligen... att jag skulle bli galen av sorg.
Hon finns med mej i tanken ofta ofta.

Å så Märta då.
Min största förlust. Den svåraste av sorger.
Många tycker nog att det är märkligt. Hon var en hund och jag har mist älskade husdjur innan.
Men Märta var mer än en hund, mer än min första Dogue de Bordeaux.
Hon var min bästa vän. Mitt ankare i livet. Hon var mitt väst och mitt öst och när hon dog precis så som jag bett om att hon skulle få göra (snabbt, här hemma, i min famn) så tappade jag fotfästet av sorg och vilsenhet.
Sorgen har förändrats. Den är inte lika vass och elak längre men den är med mej jämt.
Jag saknar Märtas vänskap, trygghet och ordlösa kommunikation varje dag.

Jag vet inte vad jag tror om döden och om möjligheten att få återförenas med dem vi älskat.
Det varierar. Vissa dagar tror jag på det stora slutet, andra dagar på någon slags fortsättning.
Vi talar så lite om döden, skjuter den framför oss.
Det är märkligt, döden är ju det enda vi säkert vet.
Att vi ska dö och att livet är oberäkneligt som satan.
Döden kan hämta oss om femtio år eller i eftermiddag. Vi vet inte.

Jag har försökt köpslå med en Gud jag inte är säker på finns många gånger.
Jag har sagt att jag kan ta vad som helt, pest å kolera på samma gång, bara jag slipper begrava barn eller barnbarn.
Livet eller Gud lämnar inga sådana garantier men DET är det enda som jag är riktigt, riktigt rädd för.
Resten löser sej nog av sej självt.

Tänker du på döden? Hur då? Varför inte?

Puss/ Asta