onsdag 2 november 2016

Gottfrid



Det är inte alla förunnat att älska djur lika innerligt som man älskar andra familjemedlemmar eller bästa vänner. Jag har haft sjuka djur, mist både hundar och katter förut. Tråkigt, absolut. Ledsen, det blir man. Med med mina Dogue de Bordeauxer är oron på ett annat sätt.
Gamla läsare minns Märta. Det händer att människor i hundsammanhang plötsligt förstår vem jag är utefter texter eller berättelser om Märta krokodil. Att de skiner upp och säger "Den Märtan, är det du som hade Märta?!"
Rätt häftigt.
Märta och Asta. Asta och Märta. Vi var ett.
Jing och Jang.
Norr och söder.
Bundis och bästis.
När hon dog... ja, alltså ni som följt mej länge vet ju. Hur jag föll å föll å föll.
Jag minns inte dagarna och veckorna som följde. Jag minns inte om jag åt, sov eller hur jag lyckades andas. Min självfrände försvann och jag var halv.
Hudlös.

Om det inte vore för "Den Gudasände Gottfrid." Gottfrid som vi skaffade ett halvår innan Märta dog. Hon gjorde det möjligt för mej att skaffa valp eftersom jag redan efter några veckor var tvungen att kunna lämna honom ensam några timmar. Det hade aldrig gått utan henne.
Hon som fostrade honom. Busade med honom.
Han älskade henne. Märta... bitschen och grintanten med alla andra hundar hade en ängels tålamod med valpen. Han hängde i hennes öron, i hennes svans, i hennes tuttar med sylvassa valptänder. Men gav hon honom en speciell blick frös han på stället. Ingen människomamma kan förmedla en så tydlig kommunikation med en valp.
Om det inte vore för Den Gudasände så vet i sjutton.
Men han fanns där. Med behov av kärlek och uppmärksamhet.

Han har aldrig, aldrig gjort mej besviken.
Jag kommer aldrig få en hund som honom igen.
Han är den gladaste, den lojalaste, den stabilaste, den snällaste, den mammigaste, den tryggaste hund som finns. Vacker som jag vet inte vad är han ju med.
Nu när han varit sjuk och haft ont i ryggen... igen... har jag hunnit sniffa på rädslan och insikten av att vår tid tillsammans är begränsad. Jag har Den Gudasände bara till låns. Men gud vad jag är rädd att tiden skall komma snart.
Igår kväll började han skrika av smärta igen. Min stora, muskulösa, smärttåliga grabb. Så ynkligt, så hjärtskärande. Varje gång han försökte lägga sej och resa sej. Detta fruktansvärda skrik.
Vi var hos veterinären igen. Ny kur med antiinflammatorisk smärtlindring.
Det som är mer allvarligt nu är att när det kommer tillbaka talar det för att det inte är tillfälligt utan att han har problem. Att han kanske aldrig blir bra. Att vi får försöka så gott vi kan ge honom ett drägligt liv.
Jag ska träffa ortopeden nästa vecka och ta fler frågor då.

Ett är säkert. Gottfrid skall aldrig leva ett halvt liv.
Han ska kunna gå promenader med mej, bada, leka och leva.
Han ska känna glädje och han skall inte ha ont.
Kan jag inte ge honom det så får han sluta. Då får han komma hem till Märta.
Alldeles oavsett huruvida jag kan leva utan Den Gudasände eller inte.

Men just nu sover han. Med pizza i magen. På mina fötter.
Och för en stund är allt... åtminstone lite bra.

Puss/ Asta

6 kommentarer:

  1. Jag blir alldeles kall. Hoppas, hoppas det går över fort och du får låna honom många år än! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vännen. Håller tummarna för att han ska bli bra med den längre kuren. Kram A

      Radera
  2. Det finns foder med gurkmeja. Om det inte är illa så kan det vara värt att testa tycker jag. Det har hjälpt min häst pch mig själv. Hoppas du får "vår" ortoped. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Veterinären var mkt skeptisk till naturläkemedel och sa att det inte var något hon kunde rekommendera när jag frågade. Ska läsa på. Kram

      Radera
  3. NEJ..Känslan är direkt ..det får inte vara fel på Gottfrid...Jag tror att sista gången vi skrev med varandra var när jag var tvungen att ta bort mitt livs hundkärlek Arne....Att återigen läsa att du står inför ett svårt beslut gör att jag blir så ledsen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Just nu håller jag hoppet uppe. Hoppas att kuren med antiinflammatoriskt var för kort sist och att det kommer att lägga sej nu. Hoppas att ortopeden har goda besked. Minns när du fick ta bort vackra Arne. Vilken sorg det är. Huva. Hur är livet med er nu? Kikar in på din blogg då å då. Kramar A

      Radera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare