Är jag tretton eller sjuttiotre?

Jösses.
Är jag tant eller tonåring?
När jag tittar mej i spegeln så ser jag någon som ser så väldigt mycket äldre ut än vad jag känner mej. Och då tillhör jag inte alla dem som säger "Inuti är jag fortfarande 25 år." Jag känner mej som "runt 40-45" men har åldrats i rasande takt senaste åren och ser åtminstone tio år äldre ut än vad som står i leget. Blivit så otroligt slapp i hyn. Rynkor är en sak, dem gillar jag, men allt detta överskottsskinn i ansiktet som gör mej mer å mer lik en fransk mastiff kan jag inte riktigt förlika mej med. Här om natten låg jag... på riktigt... och tänkte tankar som "Men vem har med att göra om jag gör en ansiktslyftning?" Ja, herre gud.
Tant alltså. Samtidigt tvivlar jag. Igår la jag mej nykter strax före tolv (inte så wild and crazy kanske) och somnade nån halv timma senare. Väcktes klockan halv elva av Noah som skulle säga "hej då" innan han skulle till sin pappa.
Slumrade om å klev upp halv ett istället.
Vilken tant gör det? Det är ju rena trettonårings fasoner.
Särskilt när man har en massa plugg som skall göras.

Söndag är lite lika med pluggdag nu när jag går på Mödravårdspraktik och är upptagen vardagar men ledig helger. På söndagar är den lilla marodören inte hemma och tillfället borde således vara perfekt valt för plugg. Gudarna skall veta att det inte saknas uppgifter. Men jag kommer väldigt ofta på ursäkter som skulle få vilken skoltrött tonåring som helst att bli imponerad.
Idag är livet till exempel väldigt eländigt för jag har en fruktansvärd huvudvärk och min inre röst säger hela tiden åt mej att "Med huvudvärk behöver man inte plugga, det GÅR faktiskt inte ens."  Den försöker inleda mej i frestelse genom att säga: "Sen, du kan göra det senare. Kanske ikväll?"
Mmmm, säkert. Jag är säkert sugen på plugg när lilleman lagt sej vid tio i kväll.
Jag har fastedag och är av någon anledning redan hungrig, jag som aldrig brukar vara hungrig före klockan 17-18 i alla fall.
Tredje veckan med 5:2 nu och den där fantastiska motivationen och viljan börjar lägga sej. Min inre röst säger hela tiden åt mej att käka och att vara vuxen nog att strunta i övervikten.

När jag var liten trodde jag att alla vuxna var på ett särskilt sätt. Det gör nog de flesta barn. Jag trodde att när man är vuxen kan man per automatik allting, man är inte rädd för något, man tar alltid ansvar, gör alltid kloka val.
Jag trodde att det var själva definitionen på att vara vuxen.
Sedan inser man att ingen är eller besitter allt det där.
Men själv är jag... tror jag... väldigt luststyrd och ungdomligt bekväm.
Kan jag inte så kan jag inte (nån annan kanske kan visa), vill jag inte så vill jag inte. Är ofta den som flyter med.  Jag väntar ofta in i det längsta på att någon "vuxnare" kollar upp hur det ska vara. Att någon (man?) hjälper mej med tekniskt krångel.
På det stora hela som vilken fjortonåring som helst om jag har nåt val.
Sen har jag förstås en arbetsmoral som tvingar mej att gå till jobbet även om jag hellre vill sova och ett konsekvenstänk som får mej att i sista stund ta tag i pluggandet eller inlämningsuppgifter.

Nä. Inre rösten får segra. Har svalt två Treo och starkt kaffe under tiden jag skrivit inlägget så nu kan jag plussa på magkatarr. Tar min hund å går ut i oktober. 

Hur är du? Tant eller tonåring?

Puss/ Asta