onsdag 30 november 2016

Praktikrapport

Bildresultat för old midwife

Alltså, den här praktikomgången. Så omtumlande. Så mycket känslor.
Att säga att det är bergochdalbana är ett understatement.
Och jag vet inte, jag VET ärligt talat inte om jag som vanligt har för höga krav på mej själv eller om jag faktiskt inte har vad som krävs den här gången. Jag vet inte!
Mer å mer står det klart för mej vilket fantastiskt svårt yrke det är att vara barnmorska. Så oerhört ensamt ansvar. Det är på ett helt annat sätt än att vara sjuksköterska.
Förra veckan kände jag att jag hade det i min hand.
Att det gick bra. Att jag utvecklades. Att jag började få in känslan.
Denna veckan...
Nåt helt annat.

I går trodde under en skräckfull timma att jag ådragit en ung kvinna en sfinkterbristning. Jag höll ihop inför patienten men bröt ihop utanför rummet av skam, förtvivlan, skräck. Jag ville verkligen bara springa därifrån och aldrig utsätta någon mer kvinna för mej. Alltid mer utsätta mej för den rädslan.
Nu visade det sej inte vara en allvarlig bristning. Det syddes ihop och kvinnan var supernöjd... men känslan! Känslan.
Jag sov inte många minuter i natt.

Idag fick jag kritisk feedback av min handledare. Inte elak eller orättvis feedback på nåt sätt utan saker jag behöver ta till mej och förändra.
Bra, handfasta saker som jag med halva tiden kvar på praktiken har möjlighet att försöka tänka på.
Det var bara det att just idag var inte självförtroendet på topp.
Och hon är rak och direkt, kunnig, noga och ganska sträng. Jag gillar det, jag är grymt tacksam över båda mina handledare som är rätt olika men suveränt duktiga på olika sätt.
Men hennes "Om du bryter ihop för att du orsakat en sfinkter och funderar på att aldrig komma tillbaka så kan jag lova dej att om du missar att ett barn du har ansvaret för dör så kommer du verkligen inte jobba en dag till som barnmorska!"
Nä.
Och klumpen växte. Tvivlet.
Jag har tre veckor kvar och jag skall verkligen, verkligen försöka ta till mej vad hon har sagt att jag behöver förbättra mej på. Verkligen verkligen spotta i nävarna, inte tycka synd om mej själv, bara jobba på.

Jag behöver bli mindre mjäkig med patienterna.
Jag behöver bli mer chef i förlossningssituationen.
Jag behöver bli snabbare. Mer beredd på att en lugn situation kan förändras.
Jag behöver ha ständig koll på CTG, även om jag äter, har lunch, sitter å pratar... alltid ett halvt öga på skärmen.
Jag behöver bli bättre på att alltid tänka ett steg längre och "tänk om."
Det är de stora områdena. Sen är det finlir. Innan jag klarar av det enkla.
Som min handledare sa "Om fem förlossningar ska du faktiskt fixa att handha en förlossning. Själv!"
Jepp.
Tre veckor kvar.

Om tre veckor kommer jag inte vara FÄRDIG på några villkor men jag måste vara duglig. Om det ska gå. Om jag ska utsätta mej själv och andra för det här.

Puss/ Asta

4 kommentarer:

  1. Fina Anneli!
    När jag började på 5B och gick bredvid så var det först den dag som jag gick bredvid dej som jag kände att det ställdes krav på mej och att det förväntades något av mej. Jag minns att du sa att det bara var en vecka kvar till att jag skulle gå självständigt och att det faktiskt var dags att jag kunde visa att jag var kapabel till det och du gav mej därför ensamt ansvar över patienterna. Jag tyckte det var jätteskrämmande och att du var sträng mot mej men efter den dagen kände jag att jag växte mer än de andra bredvidgångsdagarna tillsammans och var supernöjd. Jag insåg sedan att det jag uppfattade som strängt hos dej var ren rakhet och det älskade jag med att arbeta med dej under min 5B-tid.
    Jag förstår att det är skönt för dej att ha en rak handledare som talar klarspråk men att det samtidigt kan upplevas just skrämmande. Jag vet att du har nära till känslor och det ser jag som en mycket bra egenskap men förstår att det kan vara påfrestande i en studentsituation. Jag är ju också student igen och ute på praktik just nu också och man är så fruktansvärt sårbar och lättkränkt när man kämpar för att lära sig och göra bra ifrån sej men samtidigt får kritik. Det kan sänka mej mycket också. Man har ju inte fått möjlighet att bygga upp nytt självförtroende i sin yrkesroll eftersom man inte gått in i den ännu..
    Men du är grym Anneli och du passar självklart grymt bra som barnmorska! För vad det är värt så hade jag varit superglad om jag fått underbara dig som barnmorska till mina framtida barn! ❤️
    Kram Karin

    SvaraRadera
  2. Hej vännen - lyssna på Karin, verkar vara en klok kvinna! Och du - lägg av och sluta misshandla dig själv! Hade du varit kass, hade de stoppat din praktik! Man får inte lov att spela med patienters liv. Och det vet du! Kram

    SvaraRadera
  3. Du må ikke trekke deg selv i tvil Anneli. Dette er drømmen din og du lever den NÅ. Forstår at du føler på ansvaret, det er klart det er mye å ta inn, men husk at du hadde stort ansvar der du jobbet før også, bare på en annen måte. Det er klart at du fixer dette. Klem.

    SvaraRadera
  4. Du kommer att fixa det! Jag känner dig bara genom blogg och facebook men tycker du verkar vara av precis det virke som barnmorskor görs av. Ställ inte för höga krav på dig själv bara, du är ju fortfarande student <3

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare