torsdag 10 november 2016

Vad är viktigt när man fostrar ungar?



Lady Dahmer skriver ett intressant inlägg om vad som är viktigt för henne kring barnens barndom, vad de har prioriterat och varför.
Jag har kan man ju säga, levt med småbarn i två perioder. Mina egna barn när jag var ung och med Noah nu när jag är mer än vuxen. Även om jag inte är Noahs förälder så älskar jag honom som om jag vore det å lever mitt dagliga liv ihop med honom så jag har ingen riktig mormorroll heller.
Mina prioriteringar då och nu skiljer sej en hel del och det beror på tusen faktorer. På mej, på samtiden, på helt olika förutsättningar.

När mina barn var små visste jag precis vad jag ville för dem. De skulle inte ha det, växa upp, fostras så som jag gjort. Punkt lixom.
Både min make och jag kom från dysfunktionella familjer och jag ville bort, bort, bort från missbruk, bråk, tjafs, mina morföräldrar som favoriserade äldsta dottern och ignorerade resten av barnen.
Jag ville bort från stan, stökiga skolor, miljöer som inte vore bra när barnen blev äldre.
Vi var tjugotvå år gamla när vi packade allt vi ägde och hade och flyttade till en främmande småstad.
Jag ångrade mej som FAN första året. Sedan dess har jag inte ångrat det en minut och jag förstod nog inte vilket vansinnigt viktigt beslut det var. För mej, mitt äktenskap och framför allt för barnen.
Småstäder är inte per automatik idyller och allt blev inte perfekt här.
Men barnen har sluppit släkten, sluppit att identifiera sej med mycket skit de annars skulle ha gjort, de har vuxit upp med ängar och hagar kring sej, med att kunnat ha djur... katter, hundar och hamstrar.

Jag var präktigare som ung mamma än som mormor nu.
Det var viktigt för mej att amma, att samsova, att vara fysiskt kärleksfull (det tycker jag fortfarande), men jag var oxå noga med hemlagad mat, med att baka, pyssla, och vara utomhus mycket. Jag tror det beror på att jag som så ung ville visa min duglighet som förälder.
Det var viktigt för mej att hålla ihop mitt äktenskap. Rätt eller fel men jag ville att barnen skulle växa upp i en hel familj. För att jag själv inte gjort det. Och för att jag visste att jag som ensamstående inte skulle kunnat erbjuda samma liv.
Att hålla ihop för barnens skull är inget jag rekommenderar men kanske att kämpa lite extra och att det är okej med skitperioder.
Idag handlar så mycket om vad föräldrar mår bra av, om att förverkliga sej själv, om att allt ska vara roligt (å helst pirrigt) hela tiden.
Vardag och småtristess är inte farligt, särskilt inte för barn.

Men det var viktigt för mej att tjäna egna pengar. Att vara självständig ekonomiskt. Att faktiskt kunna gå om jag önskade det.
Viktigt att skaffa ett yrke och visa både barnen å andra vuxna att det är möjligt även om man inte pluggar direkt efter grundskolan. Däremot har jag aldrig varit karriärsdriven.
Min make å jag har alltid bråkat högljutt. Blivit arga och ledsna.
Idag kan jag kanske tycka att det blev för mycket...
Samtidigt var och är jag av åsikten att barn mår bra av riktiga känslor.
Det är inte farligt att bli arg, vara ledsen. Men man måste kunna säga förlåt.
Det hade med min självständighet att göra oxå.
Barn uppfattar även sådant som inte sägs. De är mästare på tyst kommunikation, kroppsspråk och vibbar. Jag ville vara en kvinna som inför dem aldrig tog skit, aldrig kompromissade med det som var viktigt, aldrig vek mej för en man som höjde rösten.
Rätt eller fel... Det svåra med livet är att vi får bara svar på de val vi gör, de dörrar vi öppnar. Vi får aldrig veta om det blivit bättre... eller sämre... om vi valt nåt annat.

Jag läste mycket för mina barn. Det gör jag för Noah med. Det är skitviktigt!
Jag leker mer med Noah än med mina egna barn, roas mer av att leka nu.
Jag är mindre sträng, mindre konsekvent, mer eftergiven.
Hans tårar och hans "snäääälla mormor" får mej alltid att kapitulera.
Jag är mer genusmedveten idag och har en större insikt i att det där med att fostra ungar på ett bra sätt är svårt. Skitsvårt.
Vi har alltid diskuterat mycket, mina barn blev tidigt tränade i konsekvenstänk, i att jag ifrågasatte och tränade deras argumenterande. Det är viktigt, ingen av mina ungar blev Sverigedemokrater. Jag lärde dem tidigt vikten av sociala koder... bordskick, ta i hand, tacka osv.
Men jag tror att man än mer aktivt och genomtänkt måste fostra barn i undvikande av heteronormativitet och könsroller än vad jag gjorde.

Hur man än gör kommer ungarna som vuxna vilja göra annorlunda :)

Men vad är viktigt för dej? 

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. För mig är omtänksamhet, empati och tacksamhet asviktigt. Vanligt hyfs likaså, att man tackar, tar i hand, säger hej osv.
    Jag är väldigt lugn gentemot mina barn, Mark mer hetsig. Han blir arg och höjer rösten, jag varnar mer med mitt tonläge att jag snart kommer att bli arg och slipper på så sätt ofta bli det.
    Mark och Tora bråkar konstant. Han tycker att hon ska göra som han säger bara 'för att', fast det han ber om många gånger är helt onödiga saker. Han är fast i det där traditionella (australiensiska) att man ska lyda vuxna vid minsta vink.
    Jag står alltid enad med honom inför barnen men berättar sen efteråt att jag kanske tyckte det var onödigt att ställa till ett bråk över en skitsak bara för att han ska ha rätt. Då känns det som att man har med två 4-åringar att göra istället för en.
    Men jag tycker det är viktigt att föräldrarna går på samma linje. Är överens om vad som ska gälla. Så att inte en alltid är den stränga.
    Jag har två fantastiska barn, dom är bägge mer än överösta med kärlek vareviga dag, då tror jag de flesta blir ganska vettiga människor. De har lärt dig att ta emot och ge kärlek. Ebbe har väl lite att lära på den fronten men Tora är en jättegullig (fast hetsig) tjej som får beröm för att hon är så omtänksam mot sina kompisar på dagis. Hon är väldigt mån om att alla ska vara med och ingen får vara ledsen. Hon är fantastiskt beskyddande mot sin lillebror oxå fast han mest är bufflig tillbaka.
    Jag själv lärde mig som liten att bry mig om de svagare i samhället. Att man inte ska ta lycka och god hälsa för givet. Jag lärde mig ta ansvar för min ekonomi. Jag lärde mig konsekvenser då min mamma många gånger var 'slapp' och inte hade hårda regler, men inget hot var någonsin ett tomt hot. Sa hon att jag skulle få åka hem från typ kalaset så blev det så. Sa hon att jag skulle få utegångsförbud i 5 dagar så var det 5 dagar, inte 4.
    Framför allt så kände jag mig alltid trygg som barn, och det tror jag mina barn oxå gör!

    SvaraRadera
  2. Jag håller inte med om att det är viktigt att hålla en enad front. För mig är det viktigt att stå på min dotters sida (och sons när han blir äldre) när jag inte håller med min man. Och även om jag har svårt att erkänna det i stunden, så förväntar jag mig detsamma av honom. För mig är det viktigt att Ängla vet att jag först och främst står på hennes sida. Jag drar mig inte alls för att säga till min man inför henne. Att han ska lugna ner sig eller att "det var väl inte så farligt". Sen tar jag naturligtvis den största delen av diskussionen när det bara är vi två, men att låta henne se att "nu tycker mamma att pappa är för arg/tjatig/orättvis..." tycker jag mest är något positivt. Det finns ju en risk att hon kan ta på sig skuld! "Nu blev mamma arg på pappa pga av mig!" och den aktar jag mig för! Tänker på. Känner ändå att det gynnar barnet självkänsla att få stå högst i rang liksom. Vet inte om min tanke kommer fram så som jag vill. En risk jag inte alls ser är att barnen blir förvirrade av olik budskap. Tror tvärt om att barn lär sig väldigt fort att olika saker är viktigt för olika människor och hanterar det bra. Sen finns det ju alltid olika grader av allt. Vissa saker måste man kanske hålla en gemensam front om, men det där vardagliga... där tror jag barn mår bra av att känna sig försvarade när det behövs.
    /Emelie.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare