onsdag 27 juni 2018

Överreaktion eller helt rimlig reaktion



Få män förstår fullt ut det där med me too.
De förstår inte fullt ut att nästan varenda kvinna varit med om något sexuellt övergrepp eller åtminstone sexuella jävla övertramp. De förstår inte att nästan alla kvinnor känner rädsla/ obehag för att möta okända män på en ödslig plats.
Få män fattar och egentligen är det inte så konstigt för de har aldrig exponerats  för den utsattheten. Vet inte hur det känns att skynda sej hem i mörkret, låtsasprata med någon i telefonen och hålla nycklarna krampaktigt i handen för att kunna försöka försvara sej mot eventuellt angrepp.
Få män förstår.
Min man gör det verkligen inte.

Min man och jag träter ofta kring feministiska frågor.
Det har inte precis blivit bättre under me too tiden.
Och i diskussionerna så har jag numera ingen som helst startsträcka till ursinne.
Jag har försökt förklara. Många gånger. Och tillslut har vi börjat gräla.
Numera försöker jag inte nå fram. Jag blir arg. Jag blir faktiskt mer än så, jag blir rasande!
Ett sådant tillfälle var för någon vecka sedan.
Maken kommer ut till mej i köket och säger med en lite skadeglad uppsyn att "Soran friats från anklagelserna om våldtäkt."
Surt svarar jag att det var väl knappast någon överaskning med tanke på tiden som gått och den friande domen betyder inte att det inte skett.
Mannen börjar svamla om att "Alla tjejer faktiskt inte talar sanning. Måååånga ljuger och..."
Där såg jag rött!
For upp, skrek att jag vill fan inte prata om detta.
Han blir arg för att jag "överreagerar" och "inte går att prata med." 

Jag har varit utsatt i mitt liv.
Från att jag var barn till nu. Utsatt och vi pratar om hela spannet, allt ifrån sexuella trakasserier till rena sexualbrott.
Sexualbrotten skedde när jag var ung. Barn och i tidiga tonår.
Det har gjort nåt med mej. Nåt... evigt.
Jag har jobbat mycket med mej själv. Jag har gått i terapi.
Jag har ätit mediciner.
Jag är okej. Det är så färdigprocessat och klart som det kan bli, men nåt... nåt inom mej är för alltid sabbat. Helt läker inte de där såren.
När en man... och i synnerhet män jag tycker om... så lättvindigt avfärdar kvinnors berättelser och när "kvinnor ljuger argumentet" kommer upp så är det inte bara Sorans/ Timells/ Kronérs eller vem fan det nu må varas offer som ifrågasätts... det blir även mej.
Jag vet inte om det går att förstå?

Mia Skäringer beskrev just känslan av hur någonting är bestulet från henne med övergreppen i sin podd. Hur hon är stark, mår bra, har gått vidare men att det finns bitar som är förstörda. Att sexualiteten aldrig kan bli det den kunnat vara om det inte skett. Aldrig så fri, lättsinnig och underbar som den varit annars.
För min del gäller det inte bara sexualiteten utan oxå tilltron till män som grupp.
Kärleken till män som grupp.
Den är för evigt fråntagen mej.
De talade oxå så himla bra om det här att många män tycker att det är väl inte så farligt med lite flirtande och klämmande på krogen. De tar inte illa vid sej om det händer dom. Om en kvinna stöter lite.
Männen bortser då (förstår inte) från att vi kvinnor är i ett fysiskt underläge och att män borde tänka att inte säga något till en kvinna på krogen som de själva skulle uppfatta som hotfullt ifall de hamnade på ett fängelse i USA och en muskulös tatuerad intern kom fram och viskade det samma i dess öra.
Vi kvinnor har i hela vårt liv fått lära oss att de flesta killar kanske är snälla men att man aldrig vet när man träffar någon som inte är det.
När man stöter på sin ubåts- Madsen.

Puss/ Asta

2 kommentarer:

  1. Min sambo har jobbat inom kriminalvården i ca 13år, både på "golvet" och som sk programledare. Det tog ändå att dagligen höra dessa straffade våldtäktsmän och kvinnomisshandlares historier och sätt att tänka för att han skulle fatta hur vanligt det är, hur nära det ligger vardagligt "grabbsnack" och attityder, och hur vanliga dessa män verkar på ytan. Eller, att det snarare är så att det är just vanliga (om än väldigt små och svaga i sinnet) män det handlar om. Om dessa vanliga män åker fast för våldtäkter och misshandel (och mord för den delen), är det då så svårt att föreställa sig vad för ändå alvarliga kränkningar som inte når hela vägen till ett fängelsestraff? Att det omöjligt kan gå från från noll till hundra, att skalan snarare är enorm utan att dåden skall förringas.
    Som tur är så finns det iaf en del män som har kan - och/eller har vågat inse detta. Om inte innan metoo, så nu efter. De där andra får man hoppas bara behöver lite extra tid på sig, och förhoppningsvis är de i minoritet i framtiden (önsketänkande).

    SvaraRadera
  2. Först vill jag säga, min kära Astapasta, att din text slog mig rakt i magen. Jag känner igen, ALLT. Även om jag inte har varit utsatt så mycket som du, så spelar det ingen som helst roll. Jag vet att någonting inom mig är trasigt och aldrig går att reparera, även om jag mår fantastiskt bra på det stora hela taget. Och någonstans har hela #metoo-rörelsen väckt gammal ilska. Mot män som ett slags allomfattande begrepp, inte enskilda alltså. Och den där rädslan, fy fan vad den har ätit. Och ilskan har också ätit på mig. Men jag har motat den i mitt jobb, som polis. Jag blev mindre rädd, visste var jag hade mina gränser och lärde mig att använda min pondus. I dag är jag inte alls rädd. Det är skönt. Men jag vet ju att de flesta kvinnor är det. Fruktansvärt att det ska behöva vara så.
    Jag förstår också din vrede, ditt ursinne mot din man. Om du bara tänker, att han faktiskt inte förstår, så blir det kanske enklare. JAg vet inte.
    Jag och min man pratar ofta om det, han har aldrig betett sig som ett svin själv, förstår liksom inte nöjet med att ha makt över en annan människa, nog till att övermanna henne. Han ser det mer som svaghet. ATt det handlar om att män gör så, för att de tror att det är styrka, när det i själva verket är tvärtom. Det är också skönt. Därför älskar jag honom ännu mer.
    Så det finns män som ser och förstår.

    @Anonym: Din text kändes också i magen. Tack!

    Det är bra när texter är en knytnäve i magen! Tack båda.

    Kram och kärlek till dig, Asta! <3

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare