Flocken är allt för din hund.

Vi människor är mycket för att förmänskliga våra hundar. Vi tillskriver dem gärna egenskaper och känslor utifrån oss själva.
Jag är inte bättre än någon annan, snarare tvärtom skulle jag vilja säga.
Jag pratar med min hund. Jag till å med svarar för min hund (med annan röst.)
Hundar är underbara.
De är helt livsnödvändiga för min mentala hälsa. Jag skulle kunna avstå det mesta i livet men inte att leva utan en fyrfota vän vid min sida.
Om jag blir nödd och tvungen skulle jag till å med kunna ha en annan ras än Dogue de Bordeaux.

Men hundar är (underbara) enkla varelser.
Det här med att hunden är den enda varelsen på jorden som älskar dej mer än sej själv låter ju jättegulligt men det stämmer inte.
Hunden drivs av instinkter. Hunden är ett flockdjur.
För hunden är det absolut livsnödvändigt att ha sin plats i flocken.
Därför älskar hunden dej. För du är en garant för överlevnad.
Genom att hålla sej väl med dej och inte mista sin plats i flocken vinner hunden alla de fördelar som är viktiga för den. Utan din kärlek och plats i flocken är den körd.

Jag har tänkt lite extra mycket på det här med betydelsen av sin flock sedan jag fick hem Bente. Jag tror att en hel del av hennes rädslor och beteende beror på att det ställs andra krav, levs ett annat liv i detta livet än i hennes tidigare.
Men jag tror oxå att det är ett trauma för hunden att brytas upp från sin flock.
Detta även om det nya hemmet är bättre.
Jag vet väldigt lite om Bentes tidigare liv. Det mesta är gissningar och spekulationer. Och egentligen skall man väl i det läget inte döma en annan hundägare?!
Men jag har anledning att tro att jag ger henne ett bättre hem. Ska jag slå mej lite för bröstet... och var ska man göra det om inte på sin egen blogg... tror jag få hem skulle kunnat vara bättre.
Här är hon ständigt älskad, har ständigt sällskap, får promenader, stimulans, barn hutas till att respektera henne, svindyr mat, massor av ben, hon är alltid i mitt centrum.
När Bente kom hit kunde hon inte enkla kommandon som sitt å ligg.
Jag förstår faktiskt inte hur det är möjligt att kunna låta bli att lära en hund det på 1,5 år. Hon var noll miljötränad. Framförallt var hon undernärd. Fortfarande trots att hon mellanlandat hos uppfödaren i 3 veckor och där fått ordentligt med mat. Hon har god aptit så det har inte varit något problem att få upp henne i hull.
Ändå kan jag undra... och här kommer mina mänskliga känslor in... om hon fick möjlighet att komma tillbaka till sin ursprungsflock. Skulle hon välja det då?
Skulle hon rusa till sin första mamma om hon såg henne och vilja följa med?
Jag vet inte.

Puss/ Asta