En eländig eländig dag

Lilla Gottepojken har haft en hård dag i dag.
Hans mamma var inte alls den han trodde.
Inte alls den snälla, beskyddande, roliga lilla tant han trodde sej känna.
Lömsk och elak har hon varit, nästan hela dagen.
Fy!

Redan på förmiddagen rakade hon honom igen över hans utslag.
Trots att han gnällde å försökte fly.
Fläcken som igår var som en nagel var nu som en halv handflata.
Sen lockade hon med att "åka bilen" men det var inte alls till nån trevlig promenad eller ljuv badvik, det var till ännu en elak tant som bodde på ett ställe där det luktade rengöring å rädda hundar.

Tanten fick tydligen göra vad hon ville med Gotteman för rätt som det var stack det till i nacken och det gjorde jätte ont, så ont att Gottfrid skrek.
Mamman sa att "det där gjorde väl inte ont" men vad vet hon om det?
Det var inte i hennes nackaskinn det sattes en nål.

Därefter somnade prins Gottfrid. Med tungan käckt på svaj.
Lyckligt ovetandes om att veterinären rakade bort en massa päls på hela kinden och tvättade såret med klorhexidin.



Efter ytterligare en spruta, en "vakna upp spruta" eller antidot som det kallas på sjukvårdsspråk var det dags för Gottfrid att vakna. Han tog god tid på sej.
Hans mamma såg en pudel som oxå fick en uppvakningsspruta och som studsade upp pigg å alert efter 5 minuter... men inte Gottfrid. Han sov.
Veterinären sa att han "sov lite räv" och klappade både i händerna och i baken på Gottfrid. Som vaknade... kroppsligt... men hjärnan sov fortfarande tydligen.
Han fick syn på sin mamma som ömsint kom emot honom men han kände inte igen henne.
I värsta mördarhundanda flög han upp, reste ragg från huvud till bak, blottade samtliga tänder i ett morrande och stod "attackbar" i sin kroppshållning.
Ögonen var helt tomma på honom. Som om han såg förbi sin mamma.
Klotrunda, skrämda, redo till försvar.
Så kom han till sans och kände igen henne.

Mamman dividerade med veterinären om att Gottfrid borde ha fått antibiotikatabletter men veterinärstanten ihärdade med att salvan hjälper vid minst hälften av fallen.
Den övriga hälften då?! De får ju lida onödigt länge.



Gottepojken var alldeles darrig och slirig på sina ben. Fick hjälpas upp i bilen.
Mamman blev oxå rätt darrig i benen när hon fick betala kalaset.
Å ända sedan Gottfrid vaknat har han pipit.
Om det är tassförbandet å att han inte kan/får klia eller om han har ont eller om han är kass efter sederandet vet ingen.
Men mamman gav honom för säkerhet skull en antiinflammatorisk smärtlindringstablett som var kvar från när Märta opererade livmodern men inte hade ont. Hmmm.
(Smärttröskel... kvinnor /män/ tikar/ hanar... same same and no different.)



Förutom att han piper näst intill konstant så vill Gottemannen inte äta.
Inte mat. Inte korv. Inte köttbullar. Inte ostmacka.
Men när världens elakaste å mest svekfulla mamma stekte en sts pannkakor åkte de ner... hela högen. Fast de tre första fick matas i. Han är för... sjuk för att äta själv från tallrik.

Nu ska Gottepojken å hans mamma sova. Å hoppas att mamman är snällare imorgon, att livet inte är så eländigt för den lilla prinsen och att såret blir bättre.

Puss/ Asta