Hur förstår man det som inte går att förstå?

 

Allt elände som händer i världen är fruktansvärt.
All död, allt krig, alla vansinnesdåd, alla mord, alla naturkatastrofer.
Men allt elände är inte möjligt att ta till sej... tack å lov.
Inte allt och inte alltid.
Människans perception i hur vi tar till oss lidande har studerats många gånger och av många kloka män och kvinnor.
Ju närmre i rent avstånd, ju mer lik mej själv, huruvida jag känner igen.
Språk, plats. Allt sådant påverkar hur berörda vi blir.
Tsunamin i Thailand är ett klassiskt exempel.
Det är Thailand vi minns. Trots att andra platser drabbades hårdare. Trots att naturkatastrofer skett efter det.
En plats många svenskar kan relatera till. Svenskar som gråter, som vill hem, som letar efter sina döda.
Vi kunde inte värja oss.
Terrordåden 11/9. Oxå en miljö många människor känner till, åtminstone från media och film. Gråtanden och skrikande på engelska. Ett språk vi förstår.
Lättare att ta in å att sörja än alla dessa terrordåd i Irak eller Afghanistan.
Hjärnan gör oss den här tjänsten tror jag. För att vi skulle bli tokiga annars.

Vi vill förstå.
Det är en annan mänsklig egenskap. Vi vill förstå varför något fruktansvärt sker?
Varför mördades alla dessa människor? Varför gick den här snubben ut å sköt alla han såg?
Jag tror det är ett sätt att hantera rädslan. I brist på mening.
En del gör skarpare analyser än andra. Har mer i sin egen ryggsäck.
En del bara hatar. Det är förmodligen deras sätt att skapa avstånd.
En del gör lättvindiga bedömningar.
"Utlänning... ja så klart."

Här om dagen inträffade en fruktansvärd tragedi 2,8 mil bort i från mej som ni säkert hört på nyheterna. Om ni nu hör till kategorin som lyssnar på nyheter sommartid. Nån löpsedel har ni säkert sett i alla fall.
En 24 årig man från Stockholm, tillrest till Varberg med sin bordtennisklubb för att tävla, löper på förmiddagen amok och hugger tre personer med en stor kökskniv.
Två av dem inne i sina hem. En ung man... 18 år som min Mini. En medelåldersman... i min egen ålder och en gammal kvinna som dör mitt i sitt förmiddagskaffe på sin balkong.

Det hade varit hemskt var det än skett. Men nu var det inte "var som helst."
Nu var det i min grannstad, en lika pittoresk stad som min egen, staden där jag arbetar å umgås med vänner. Staden jag var på bloggträff i bara några dagar innan.
Staden jag känner väldigt väl och där väldigt många jag tycker om bor.
Då händer det nåt särskilt inom en.
Här?! Och på förmiddagen? När sommaren är som vackrast.

Jag har läst det som finns att läsa i tidningarna.
Bortsett från själva händelseförloppet och ett visst ifrågasättande mot polisen som sköt ihjäl gärningsmannen så står det inte så mycket om vem han var denna 24 åring.
Å det är det jag vill veta. För att kunna förstå.
Svaren hittills gör mej ännu räddare. Ännu mer frustrerad.
"En vanlig kille", "världens snällaste", "en kille som aldrig uppvisat psykiska problem eller hållit på med droger", "helt ofattbart."
Så är det ju inte, så KAN det inte vara. Att helt vanliga, stabila, problemfria, psykiskt friska, omtryckta, sociala 24 åringar plötsligt går ut och hugger tre människor med en brödkniv i syfte att döda.

Jag vill veta. Jag vill förstå. Fört då kan jag hantera.
Under tiden går mina tankar till de som överlevt och deras anhöriga.
Hur ska en 18 åring kunna glömma nåt sånt här?
Mina tankar går till den döda gamla kvinnan som fick sluta sitt liv så fruktansvärt och hennes anhöriga.
Tankarna går till polisen som sköt. Det kan inte vara lätt...
Men de går också till en ung man som just börjat livet och som av någon anledning gjorde detta ofattbara som tog oskyldiga människors liv men oxå hans eget.
Å mina tankar går till hans mamma

Puss/ Asta