Gumsjuk har jag då aldrig varit

 

När jag var ung hade jag en märklig fallenhet att tycka att äldre män var snyggast.
Jag föll helt enkelt för farbröder rent smakmässigt.
Jag har redan flera gånger erkänt min förälskelse i Zeb Maccahan.
När alla mina kompisar klädde sina flickrum med hans brorson Luke så hade jag bara ögon för starka, tuffa, tysta, gråhåriga, kärringpermanentade Zeb.
Då var jag inte gammal och jag tror att det var i samma veva som jag blev förälskad i Lasse Berghagen.
Jag lyssnade på hans musik hela tiden "... Han tog av sej sin kavaj, sparkade av sej båda skorna och så spottade han ut snusen, sa min sköna får jag lov..."
Å så skrev jag ett brev till honom, bland annat med budskapet att jag ville gifta mej med honom.
Och vet ni? Jag fick ett brevsvar tillbaka.
Lasse tackade för frieriet men misstänkte att när jag var giftasmogen så skulle jag inte längre vara intresserad.
Ska vi kalla honom synsk? Det hade han rätt i alla fall.

En annan old man som jag var såååå kär i var Stacy Keach.
Särskilt i miniserien Mistrals dotter som då var typ det bästa jag sett.
Jag kan fortfarande nynna på signaturmelodin.
Å minns ni snubben i Mask? Filmen från 1994 med bland annat Cher som cool mamma i en av huvudrollerna.
Mc åkande, mammadejtande Sam Elliott.

Sen hade vi ljuva Steve Mc Queen. Jag såg 3 timmars filmen Papillon om o om igen, mycket för hans skull.
Vilken blick han hade den mannen!

 

Å sen har vi ju Sean Connery. Männens man. Mannen med stort M.

Med tiden så har min gubbsmak lagt sej en del men jag kommer nog aldrig bli tanten som dreglar efter yngre pojkar.
Det är helt enkelt inte min melodi att gå igång på det där släta och olevda.
Det perfekta och spänstiga.
Åtminstone med få undantag.

Puss/ Asta