Recension på egen hand, "En man som heter Ove" av Fredrik Backman

 

Oj, som jag läser denna ljuvliga sommar och semester.
Nu senast "En man som heter Ove" av Fredrik Backman(å som jag önskar så att vi läst i Bloggdalas bokcirkel så vi kunnat diskutera den.)

Jag var lite skeptisk till denna bok måste jag erkänna.
Jag är ofta det till böcker som ligger på alla topplistor, de gör mej nästan alltid besviken de där böckerna som den stora massan precis har läst.
Dessutom förstod man på omslaget att det här är minsann en rolig och ironisk bok och jag var inte särskilt sugen på en sån...
Förväntningarna var således låga.

Boken handlar om Ove som är 59 år och bostadsområdets självutnämnda kvarterspolis. En paragrafryttare, en jobbig butter fan som anser att alla som inte kör Saab är opålitliga.
Han retar sej på allt och alla och det är inte särskilt många som förstår sej på eller tycker om Ove heller.
Men "rätt ska vara rätt" tycker Ove.

Tja, det är egentligen hela historien. Eller åtminstone upptakten till historien.
Resten får ni läsa själva.
För läsa den... om ni nu inte redan gjort det... tycker jag att ni ska göra.
Jag kräver det till och med.

Själv tog jag som sagt till mej den lite skeptiskt, läste de första kapitlen en smula reserverat och lojt.
Men sida för sida vann historien över mej mer och mer.
Jag läste en recension om boken där det stod att den var en "känslokastrull" och så är det verkligen.
Den är rolig, vemodig, eftertänksam, ironisk, sorglig och hjärtevarm.
Den fick mej att fnissa många gånger och att skratta högt å länge ett par gånger med.
Backmans enkla språk, korta meningar som är utan större finess vid första anblicken, slänger blixtsnabbt om ens känsloläge.
Första gången jag i boken gick från att le roat till att få en klump i halsen och tårar i ögonen blev jag nästan förvånad. "Oj, hur kom jag hit" lixom.
När jag läser bokens sista kapitel ute på studsmattan i solen storgråter jag.
Fulgråter med snor och tårar rinnande ner för kinderna och jag saknar Ove så fort jag läst sista raden.
Saknar honom så mycket att jag vill leta reda på Ove.

Grejen är att jag känner en Ove. En man väldigt lik Ove.
Samma karga, buttra inställning. Samma idiotförklarande bemötande av sin omgivning. Samma krigande med myndigheter. Och... nåt jag alltid har sett och förstått... samma varma missförstådda hjärta längst in.

Jag älskade den här boken. ÄLSKADE den.
Betyget kan inte bli annat än 5/5. Jag önskar att jag kunde ge den mer.

Puss/ Asta