Minnen

Har ni tänkt på att när vi minns vår barndoms somrar så var det alltid fint väder och på vintrarna var det alltid snö?
Vem man än talar med säger så.
Ändå har inte vädret ändrats nåt nämnvärt de senaste 40-50 åren.
Det är våra minnen. På riktigt regnade juli bort och det slaskade i januari vissa år även när vi var små.
Men det är så vi minns det...
Kanske är det så... rätt troligt... att även andra barndomsminnen förvanskligas med åren. Mamma kanske inte alls var så där arg jämt, pappa kanske inte alls var ointresserad hela tiden och barnen på gården kanske inte alls alltid var dumma å retades.

Jag tycker det är fascinerande med minnen. Hur man minns utifrån sin personlighet och känslighet.
Fyra olika syskon, som mina egna barn, kommer att minnas samma händelse på olika sätt och alla är det deras rättmätiga minnen, deras sanningar även om det inte är hela sanningen. Om det nu finns en sån.

Det är spännande att vissa saker som man minns... som jag minns... av min barndom kan jag med en vuxens förstånd inse att "det där var inte så farligt" men man kommer ändå ihåg det lilla barnets reaktion.
Med andra saker är det tvärtom, barnet hade inte erfarenhet nog att reagera, att vädra faran, att se vidden av sveket men som vuxen får det andra perspektiv.

Jag bär med mej både ock från barndomen. Så som de flesta av oss.
Jag minns hur morfar och jag varje vecka var i Slottskogen (en park med djur i Göteborg) och hur djuren tillslut kände igen mej.
Jag minns att morfar och jag varje helg köpte blommor till mormor och hur vi fikade på café.
Jag kommer ihåg hur jag la huvudet på sned och sa "Asta skulle så gäääärna vilja ha..." och hur morfar gick på det varje gång å köpte det som jag nu ville ha.
En röd dockvagn i lack, en talande docka, en egen cykel.
Jag minns min gammelmormor och gammelmorfar å hur jag var med dem på ett lantställe de hyrde. Jag gosade med kattungar och tanten som ägde det hyrda huset bodde i ett annat hus på tomten, hon bakade tunnbröd i sin stenugn och jag fick smaka när de var alldeles nygräddade med smör som smälte ovanpå.
Minns ännu doften av det där brödet.

Jag var liten å osäker och rädd för det mesta när jag var barn.
Jag var övertygad om min fulhet, min klumpighet och av att inte vara riktigt bra på någonting.
Jag längtade intensivt efter att bli vuxen. För när man är vuxen kan man allting och är inte rädd för någonting.
Ja eller hur?!?!
Ändå var jag ett väldigt ansvarstagande barn.
Jag fick ofta ta min lillebror till dagis på morgnarna för mamma hann inte innan jobbet.
Jag gick på dagis själv, fast på storbarnsavdelningen.
Lillebror ville aldrig till dagis. Jag fick trycka ner honom i kärran och springa hela vägen till Axel Dahlströmstorg. Lämna in lillebror, sätta på honom de marinblå sockiplasten och sen gå in på min egen avdelning. 6 år gammal.
Ingen tyckte det var konstigt. Så där var det på -70 talet.
Å när jag var 9-10 hade jag sedan länge slutat fritids och gick hem själv efter skolan med nyckel om halsen.
På helgnätterna passade jag ibland både lillebror och mammas väninnors barn i den åldern. Jag minns att jag var både mörkrädd och lite stolt över att sitta uppe när småungarna lagt sej.

Minnen är märkliga ting.
Vissa bleknar, andra förstärks.
Mina barn berättar ibland saker de minns som jag inte har en aning om.
Som jag för mitt liv inte kan komma ihåg.
Det är samma sak när jag talar om mina minnen med mina föräldrar.
"Va?! Nej, så var det inte. Det har jag inget minne av, det kan jag inte tänka mej."
Olika bitar av sanningen blir olika mönster, kanske oigenkänbara för den andra.

Vad minns du?

Puss/ Asta