Vad är du rädd för egentligen?

 

Idag på Karlavagnen talade de om fobier. Jag lyssnade bara en liten stund tyvärr, det är rätt intressant.
Vi människor är verkligen märkliga varelser.
Så kapabla. Så starka och så anpassningsbara. Å ändå så neurotiska.
Nästan alla människor bär någon neuros. Det är faktiskt vanligare att ha någon fobi eller någon liten tvångstanke än att inte ha det.
En del bara som diffusa obehag eller enerverande upprepningar.
En del blir till riktiga rädslor. Eller fobier.
En fobi är ett obehag som är så starkt att det påverkar/ hindrar dej i din vardag.
En fobi är en rädsla som gör dej irrationell och får dej att sluta tänka å handla logiskt.

Det finns fobier mot nästan allt.
Till de allra vanligaste hör orm och spindelfobi. Det är tydligen de fobier som är lättast att bota.
Höjdfobi är oxå mycket vanligt liksom social fobi, rädsla för att stå i centrum och för att ta plats. Kräkfobi är ligger tydligen på 5:e eller om det var 6:e plats av vanliga fobier.
Men sedan finns det mer ovanliga... märkliga fobier. Så som trädfobi, hårfobi och en tjej som ringde in till Karlavagnen och som lät förnuftig på alla sätt förutom att hon var vettskrämd för svampar.

Vad är du rädd för?
Jag är... lätt!!! en av de räddaste människor som jag känner.
Jag vet inte om jag har en fobi direkt men jag är rädd för många saker.
Rädd för kärnvapenkrig, klimatförändringarna, att något ska hända mina barn.
Jag antar att det är rätt vanliga rädslor? Sunda rent av?
Men det stoppar inte där...
Jag är rädd för att köra bil, rädd för cancer, rädd för att bli gammal å hjälplös, rädd för att inte få bli gammal.
Jag är rädd för smärta, rädd för getingar, för konflikter och för höjder.
Jag vågar inte åka färja, jag stressar upp mej som fan för en vanlig charterresa (som 87 åriga damer skulle klara galant.)
Jag är rädd att mat skall vara härsken, svamp felplockad och jag HAR ett visst mått av koskräck.
Sen är jag extremt rädd för att bli psyksjuk, för att bli alkoholiserad och för den ökande rasismen.
Ungefär så...

Däremot är jag sällan orolig för sociala situationer. Jag är trygg med att jag vet att jag är socialt kompetent. Jag har inga större problem med att prata inför en grupp och jag står gärna längst fram i ledet när  en grupps talan skall föras.
Jag är inte mörkrädd (men det har nog mest att göra med att jag har stor hund) och sällan rädd för människor som anses "bråkiga."
Jag är inte rädd för småkryp (getingar undantagna då) och egentligen inte för döden... mer det som kan uppstå innan.
Och jag är verkligen inte rädd för varesej muslimer eller vargen.

Summa summarum är jag ändå, precis som jag sa, en av de räddaste människor jag vet. Varför... ingen aning men jag skulle tippa på en sammansättning av gener och uppfostran.
Jag har alltid varit försiktig. Alltid varit lite småfeg.
I vissa situationer har det varit bra för mej. Rädsla för droger tex men i de flesta fall har det bara hindrat mej eller gjort livet svårt för mej.
Detta att jag tex är rädd för "nya situationer och utmaningar."
Det har inte hindrat mej... mjo, kanske lite. Men ffa har det gjort allt mycket svårare i och med att jag har våndats in för varje nytt steg i livet med att det aldrig kommer att gå, att andra är så mycket smartare, jag så mycket odugligare...
Skola, jobb... det mesta.
Inte lär man sej heller. Inte drar jag nytta av att tänka på att "Hallå där Asta, du trodde ju inte du skulle fixa Komvux/ körkort/ högskola el vad det nu må vara heller... men det gick galant så självklar... självklart... gör du det nu oxå."
Ohhh no, det är s a m m a  sak var enda jäkla gång.

Vad är du rädd för? Har du någon fobi? Kanske nån udda spännande rent av?
Berätta!

Puss/ Asta