Föräldrar då och nu

Jag kan inte riktigt sluta att tänka på Jonas i "Kast med liten kniv" (Se inlägg nedan.)
Förmodligen för att jag känner igen så mycket av mej i honom. Ur vår barndom.
Trots att det är en alldeles påhittad historia är det som om jag har mött alla de här människorna. Jonas, hans vänner, föräldrar, obsläraren...

Jag tänker på de vuxna. Hur de var i boken.
Jonas föräldrar. Snälla. Välmenande. Akademisk pappa. Röstande på VPK.
Inga "olämpliga föräldrar."
Ändå så oförmögna. Eller så tidstypiska.
För om curlandet är vår föräldragenerations förbannelse så var sent -70 tal/ tidigt -80 tals föräldraförbannelse att de levde vid sidan av sina barn. Inte med.
I Jonas källare hände allt möjligt fuffens. De sniffade, rökte på, förvarade stöldgods.
Inga föräldrar "kom å störde", på sin höjd sa de "Hej hej, har ni det bra?"
Jag minns att min mamma och hennes manliga bekant en gång kikade in i ett mopperum där jag och tre-fyra killkompisar var. Alla killarna hade sniffat bensin.
Allt mamma sa var att "Vad trevligt ni har det, men usch vad det luktar."
Min mormor kom in på mitt rum en gång när vi rökt hasch. Hon undrade vad som luktade och jag sa att någon luntat på ett bananskal och så var det inte mer med det.
Precis som Jonas, gick jag direkt upp på mitt rum utan att passera gå när jag var berusad. Mamma eller mormor ropade "hej" på håll.
När vi åt tillsammans minns jag inte att någon diskuterade med mej.
Särskilt om inte om jag inte ville prata.
Jag minns väldigt få gånger jag självmant tog upp problem.

Varför var det så?
Det var väl inte så att de egentligen var ointresserade.
Alla föräldrar kan väl inte ha varit ointresserade?
Ändå...
För mej har det varit självklart att se mina barn. Att veta hur de har det.
De har varit olika snacksaliga. Det varierar ju med individer och med ålder, men jag tror inte de kunnat finta mej på samma sätt. De har i alla fall fått anstränga sej hårdare.
Jag har mött upp dem vid dörren.
Ingen skulle precis kunna röka hasch här utan att jag förstått det.
Jag har försökt nå dem och jag har sett när allt inte är som det ska.
Framför allt har jag sett det som min plikt att vara just förälder.
Att sätta gränser och vara närvarande.

Kanske är det så att varje generation föräldrar gör sina egna misstag.
Som en rekyl till sina egna.
Det blir kanske bättre, kanske sämre, men det blir i alla fall annorlunda.

Puss/ Asta