Talang med barn?

 

Maken flydde fältet idag när vi fick besök.
Han hann bara hälsa på gästerna och se dem några minuter medan lilla Havanna och jag bryggde kaffe och kokade te.
Han ringde senare på kvällen och konversationen löd ungefär så här...
Maken: Så duktig du var med barnen! Pedagogisk och duktig.
Jag: Tycker du? Lite glatt förvånat så där.
Maken: Ja jätte gullig. Man kunde inte alls se att du egentligen hatar barn. 

Det har alltid varit ett slags skämt mellan oss.
Att han är mer barnkär. Han är naturlig kring barn och de väljer ofta honom framför mej.
Eller gjorde i allafall. Jag har blivit mjukare och mer barnkär med åren.
Livet har gjort mej tålmodigare och det är ju som bekant en käck egenskapa att ha kring barn.

Jag minns en gång när barnen var små och vi bodde i Göteborg.
Jag skulle passa min kompis son som var kanske 2 år.
Han var van vid mej, vi sågs i princip dagligen.
Men han skrek HELA dagen. Så fort jag tittade på honom skrek han.
Tillslut lät jag honom bara vara... min uppmärksamhet gjorde allt bara värre.
Han somnade för sej själv i pur utmattning bland smutstvätten och när han vaknade grät han igen.
Jag var frustrerad, irriterad och trött när maken kom hem på eftermiddagen från jobbet.
Då sträcker ungen sina små armar mot maken och vill bli uppburen och sen somnade han bums mot hans axel.

Men som sagt. Med åren så tar jag barn mer naturligt.
Sedan är det ju med barn som med andra människor. Vissa har man lättare att tycka om å ta till sej än andra.
Jag blir inte förtjust i någon per automatik för att den är under 18 lixom.
Vad det gäller Marias barn så tror jag känslan av "familj" underlättas av att Maria på många sätt är som jag i sin attityd till ungarna som jag själv var mot mina.
Om man känner att barn är väldigt bortskämda el ängsligt uppassade eller så så har jag svårare att vara naturlig eftersom det inte är "jag."
Nu kändes det som vi var en storfamilj och barnen kom lika självklart till mej när de behövde hjälp, jag förmanade dem lika naturligt att se sej för nära vägen osv.
Jag kunde vara "jag" med dem. Skämma bort dem lite med glass å så och säga till dem att lugna sej när de blev för uppspelta.
Naturligt.
Å barn känner å uppskattar det precis som vi vuxna när man är avslappnad och kärleken kommer självklart.

Skrev jag i mitt förra inlägg att Maria rullade ur bilen?
Det är den BÄSTA humorn tycker jag. När man får skratta på någon annans bekostnad När det händer dråpliga saker i vardagen.
Som att jag parkerade vid ett litet dike som doldes av buskar...
Maria lite ängsligt undrade om hon kunde komma ut där å jag bara "Ja då"
Å så ser jag hur hon bara... opa!... försvinner.
Hahaha.
Så... festligt.

Puss/ Asta