tisdag 2 juli 2013

Tre sjuksköterskors röster...

Här har två av mina kollegor skrivit om vår arbetssituation.
Det är två unga, smarta kvinnor.
Drivna, ambitiösa, ansvarsfulla på ett beundransvärt sätt.
Ett år har de arbetat, ett år sedan de gick ut sin treåriga högskoleutbildning fulla av lust och stolthet.
Jag minns mitt första år inom yrket som ett hundår. Då hade jag ändå betydligt bättre förutsättningar. Det fanns då 27 vårdplatser till på vårt sjukhus, och avdelningen som jag kom till var välfungerande med många erfarna sjuksköterskor som kunde stötta och hjälpa till...
Här är en inblick från Medicinkliniken i Varberg
Syster S: Jag är 27 år och är redan på väg att bli utbränd i mitt yrke. Jag är sjuksköterska och har bara jobbat i drygt ett år. Anledningen till att jag snart inte orkar längre är vår arbetssituation som innebär att vi är alldeles för få sjuksköterskor i förhållande till antalet patienter. Jag jobbar på en medicinsk akutvårdsavdelning där vi dagligen vårdar svårt multisjuka patienter. Vi ska hinna dela mediciner, ronda med läkarna, sätta nålar, ge injektioner, ge dropp, prata med anhöriga, dokumentera, ringa runt till olika instanser, trösta patienten, informera patienten om vad som händer, fånga upp om en patient blir försämrad m.m. m.m. Listan kan göras längre. Jag tror inte alla förstår vilket ansvar vi sjuksköterskor har.

Redan innan sommaren togs det ett beslut om att dra ner antalet patientplatser med tanke på bristen på sjuksköterskor. Men detta höll inte länge då vi häromdagen enligt sjukhusledningen var tvungna att öppna upp platser igen. I och med detta beslut hotas hela patientsäkerheten och jag som sjuksköterska kommer inte kunna utföra mitt arbete på ett gott sätt.

Häromdagen hade jag hand om tio svårt sjuka patienter. Inget av det jag har lärt mig om att ta mig tid till mina patienter, låta dem vara delaktiga och trösta dem hanns med. Jag tycker inte att detta är en värdig vård. Våra svårt sjuka förtjänar mycket mer. Dessutom förtjänar jag att både hinna kissa och äta under en arbetsdag. Det är en helt orimlig arbetssituation.

Jag är trött och sliten, många av mina kollegor känner samma sak. Blir det inte en förändring snart kommer det inte att finnas några sjuksköterskor kvar som vill jobba på en avdelning. Jag älskar egentligen mitt yrke, men att inte kunna utföra det på ett bra sätt är både frustrerande och orättvist. Så snälla ni med högre positioner ge våra patienter chansen att få en god, säker och omsorgsfull vård och ge oss sjuksköterskor bättre arbetsvillkor så vi vill och orkar stanna kvar. 
Syster M: Idag har jag varit legitimerad sjuksköterska i ett år och 27 dagar. Ett år och 27 dagar på samma arbetsplats, samma medicinska vårdavdelning. Jag tror att jag har valt rätt yrke.
Mina kollegor är fantastiska. Ett enormt stöd för mig som fortfarande är ny. Eller ja, ny och ny. Omsättningen där jag arbetar har resulterat i att majoriteten är nya sjuksköterskor. Under mitt år och 27 dagar har 13 sjuksköterskor lämnat avdelningen av olika anledningar. Två är på väg tillbaka efter att ha stött på den omtalade väggen. Sex sjuksköterskor har arbetat där längre än mig. Nio har börjat efter mig och jag är nu en av de "vana". De som har koll. De som förutom att ha koll på sina tio patienter ska introducera ny personal, handleda studenter, beställa förråd, lära sig nya tekniska moment, råda de "nya" sjuksköterskorna när de har akut försämrade patienter.
Jag som i skolan lärt mig att insatser ska utvärderas och utvärdering ska ha inverkan i behandlingen, hinner knappt se mina patienter. Tio patienter ska prioriteras under en dag i kaos av annat. Tio patienter där samtal med den ene om en nyligen bortgången fru bortprioriteras för någon som har ramlat, som i sin tur efter uppresning från golvet får vänta på smärtlindring till en tredje fått en stabilare andning. En fjärdes dotter frågar om hennes Alzhemiers sjuke far fortfarande är förstoppad. En relevant fråga. En mycket relevant fråga, men jag har knappt ett ansikte på hennes far. Det kan ha varit han som fick antibiotika i morse, eller vars hjärtövervakning som larmade för hög puls. Än mindre vet jag om hans avföringsvanor. På min arbetsplats är detta och sex patienter till något som jag som sjuksköterska ska ha full koll på för att kunna bära min legitimation med säkerhet. Tio patienter i detta kaos är för många för att kunna bedriva säker vård.
Jag vet knappt själv när jag kissade senast, eller hur hög min hjärtfrekvens är. Jag förstår varför kollegor har sökt annat, för att andas. Ramla kommer jag förmodligen göra en vacker dag, kanske när jag stöter i den omtalade väggen som jag har skymtat. Jag har skymtat väggen efter ett år och 27 dagar.
Jag och mina fantastiska kollegor har blivit som ett gäng strandsatta patienter. Vi trycker på larmklockor som ingen hör. Vi ropar på hjälp som inte finns. Jag vill arbeta minst ett år och 27 dagar till. Snälla, du som är anvarig för oss, hoppas att du åtminstonde har läst vår journal.

Å tillbaka till mej igen då...
Ni känner min historia. Jag har arbetat i yrket i 11 år.
Det är ett yrke som jag i grunden känner stor stolthet inför.
Ett yrke som är "jag" och som jag inte bara försörjer mej på.
Det är ett yrke där man ständigt får lära sej nytt.
Ta del av ny forskning, lära sej nya tekniska moment.
Det är ett yrke där jag får arbetsleda och handleda.
Framför allt är sjuksköterskans yrke att vara spindeln i nätet mellan alla kontakter.
Mellan läkaren, anhöriga, sjukgymnaster, kommunen, kuratorer osv.
Ansa, leka, lära.
Bota, vårda, lindra.
Ja alltså i de bästa av världar...
För så ser verkligheten inte längre ut.
Den säkra patientvård som våra politiker talar sej varm över och gång på gång lovar uppehålla finns inte.
Ett arbetspass handlar snarare om att prioritera.
Vad ska prioriteras och vad ska prioriteras bort?
Vad kan jag lämna över till undersköterskan och vad ska jag lämna efter mej till nästa kollega?
Eller hur länge skall jag jobba över?

Jag har inte tappat bort min stolthet inför yrket men jag har tappat bort glädjen inför mitt jobb.
Jag kan inte bedriva det så som jag skulle vilja.
Dagligen pantsätter jag min legitimation genom risken att missa något avgörande, en försämring hos patienten för att jag ser henne/ honom för lite.
Stressen ökar, inte bara av patientantalet och överbeläggningar utan också av den stora personalomsättningen.
Att vi är så få vana sjuksköterskor. Att handleda, lära upp, lära känna och stötta för att därefter "överges" när de inte längre pallar och få in en ny kollega.

Jag har som ni vet varit sjukskriven helt eller delvis en stor del av detta året.
Jag har precis kommit tillbaka. Nästa vecka går jag på semester i 3 veckor och därefter ska jag jobba fullt igen.
Trots att jag tycker om min arbetsplats, trivs med akutsjukvården, älskar mina kollegor så vet jag inte om jag kan stanna.
När ska vi få arbetsro?
Halland ligger i den absoluta botten vad det gäller sjuksköterskornas löner.
Vi bedriver effektiv och billig sjukvård.
Men smärtgränsen är nådd och passerad för länge sedan!
Det finns en gräns för hur länge och mycket man kan spara.
Det finns en gräns när besparingarna istället blir kostnader.
Hur kan politikerna tillåta... ja, kräva... att en arbetsplats ska bedriva en sådan verksamhet att de anställda för en skitlön går sönder?

Till er som orkat läsa ända hit. Jag vill be er om något jag sällan gör.
Dela mitt inlägg. Låt det spridas.
Tack!

Asta

2 kommentarer:

  1. Jag delade på fejjan, det känns så hopplöst. Jag såg ju hur personalen hade det när mamma låg på sjukhus, det fanns bara tid för det absolut viktigaste och ändå var det något av de mest empatiska människor jag mött. Hur orkar de? Hur orkar ni? Hur orkar du?

    SvaraRadera
  2. Det här är sorglig läsning.Jag känner ju igen mkt från min tid som socionom. Olika arbetsuppgifter men samma känslor. Det är ca tio år sen jag jobbade på soc och inget vad gäller bättring har hänt än såvitt jag vet. Det talas mkt om arbetslösa. Men vad måste också prata om hur det är att vilja något så mkt, brinna för både utbildning och arbete- för att kanske efter ett år av arbete känna sig stukad, sorg, ilska, vanmakt...istället för entusiasm och stolthet. Det är jättebra det ni skriver...men kämpa med måtta...vi unga slet..några av det mer rutinerade gardet med.. som djur med skrivelser etc...för att till sist faktiskt bli utbrända och sjuka nästan allihop. INte bara utbrända utan någon utvecklade också reumatism, en annan ung tjej galopperande ms. Det är klart att man kan bli sjuk även i en bra arbetsmiljö....men en stressig miljö triggar som bekant ev ut genetiska svagheter och...leder ju hursomhelst oftast till utmattning. Jag fann aldrig några vinnande strategier. Jag hoppas ni gör det. Men om inte....lämna jobbet innan ni helt gått er slut snälla...för då kan det milt sagt ta tid att komma tillbaka. Det är inte värt det-hur mkt man i grund och botten älskar sitt arbete. Vissa organisationer är så sjuka att man bara stångar sig blodig. Tyvärr.

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare