Idag på löparrundan så lyssnade jag som så ofta förr på min favoritlåt alla kategorier.
Lars Winnerbäcks "Kom ihåg mej då."
Den ska spelas på min begravning för varje ton och varje stavelse av den är jag och jag lyssnar på den alltid, oavsett humör.
Å på tal om det där med begravningar.
Jag har dessvärre varit på ett gäng i mitt liv, en del sorgligare än andra.
Något som jag tycker väldigt illa om är när prästen (eller eg är det anhörigas information kanske) inte talar sanning om den döda.
När den döda helgonförklaras, ges egenskaper som de nära visste att han eller hon inte besatt.
Som att kalla någon för trogen och hängiven sin hustru fastän alla visste att han rumlade runt. Eller en far som älskade sina barn trots att han knappt träffat dem och än mindre brydde sej om dem.
Jag tycker att det är respektlöst att låtsas. Att talet blir som om "någon annan."
Som om det liv som levts och den människa som sörjs inte är god nog.
För det är ju så att trots att en människa brustit i några av sina roller så kan han ju vara älskad och saknad ändå. Och värd det.
Jag minns min Märta.
Jag tänker dagligen på henne.
Jag minns alla hennes utfall. Jag minns när hon attackerade grannflickan.
Jag minns när jag knappt orkade möta grannarnas blick.
In i det sista kunde man inte riktigt lita på henne.
Bara någon månad innan hon dog lyckades hon finna ett hål i staketet och rusade ut och skrämde slaget på en liten pojke.
Men jag minns oxå hennes stora hjärta. Hennes enorma kärlek till oss som hon älskade. Hennes tålamod. Hennes mildhet.
Jag tvivlar inte ett ögonblick på att hon skulle gått i döden för att försvara mej.
Jag minns hennes trofasta, visa blick och all tröst hon, som ingen annan, kunde förmedla.
Jag vill inte låtsas att hon var någon hon inte var.
Inte mörka, inte försköna, inte skriva om.
För hon var fantastisk precis så som hon var och kärleken övervinner döden.
Precis så vill jag bli ihågkommen.
För hur bitschig jag kunde vara. Hur rädd, ängslig och hård jag kunde te mej.
Jag vill man ska minnas det om jag dör i sömnen i natt eller om 50 år på ett äldreboende.
Men jag vill oxå att man ska minnas min humor, min rättspatos och att mina kramar rymde all världens kärlek å omtanke om de mina.
Kom ihåg mej så.
Puss/ Asta
Håller med. Kommer ihåg när en fd klasskompis och barndomsvän körde ihjäl sig. Då samlades vi tjejer från kg för att åka till begravningen ihop och ta en fika efteråt. Och i bilen pratades det bara om hur snäll han var och bra och rolig. Och det provocerade mig så otroligt mycket. Kommer inte ihåg om jag sade något då men jag tror att jag gjorde det. Att han var inte enbart snäll. Att jag minns mycket väl hur han dunkar mitt huvud mot väggen. Att jag minns att han gjorde minsann si eller så mot den och den men ja han hälsade alltid och kramade när man sågs fulla på stan. Pratade med mor om det sen och hon förklarade så bra att i sorg ser man inte alltid hela personen som den var. Och jag svarade att om jag dör så vill jag att alla skall minnas mig precis som jag var tycken, hård, kaxig och alldeles alldeles underbar. Kram
SvaraRaderaVi var 20, jag hade nog låtit annorlunda nu. Men min mening var att det var respektlöst mot honom att hylla enbart för han var inget helgon. Det är ingen.
SvaraRaderaMan vill gärna få en sann representation av sig själv. En hel. Ingen helgonbild.
SvaraRadera