söndag 31 augusti 2014

Idag och Igår


 Foto: Mammas gosenos! Provar mormors glasögon :)!
Det är den sista augusti. Den sista augusti 2014 och aldrig kommer dagen igen.
Det har varit en bra dag. En vilosam dag till skillnad från igår.

Jag har sprungit. 3 km höll knät idag. Det är bara att inse att det är så det är, att det inte är några tillfälligheter å att det inte "läker ut" av vila på nån vecka eller två.
Jag har varit ute och gått en timma med Gottfrid.
Suttit på en öde strand och lyssnat till det mest vilsamma ljudet som finns, vågor som slår mot stranden.
Gotteman har vinterbadat. Nu simmar han inte längre, doppar inte huvudet, nu går han bara omkring i vattnet. Han har rullat sej i en säl en god stund till han luktade precis likadant som den.
Nu har han blivit såpabadad och luktar... tja, mild död säl doft.
Maken å jag har varit på dejt.
Jag har kört "nya" bilen, en -01:a som känns som värsta lyxåket i jämförelse med vad jag är van vid och ätit en god middag i grannstaden.
Jag har gosat med den här gobiten på bilderna ovan en bra stund.
Slutligen har jag lyssnat på utfrågningen av Löfven.
Han fick knepiga frågor och gjorde bitvis bra ifrån sej tycker jag. Bitvis. Inte helt övertygande.
Det har varit min dag det.
En bra dag.

Igår var ingen bra dag.
Ni vet Meatloaf's gamla slagdänga "I would do anything for love, but I won't do that" kommer till mej när jag tänker på igår.
En dag som började med att jag försov mej, hade en hel del på jobbet och var trött som ett as.
Min mamma ringde oavbrutet och talade in å telefonsvararen.
Hon gör det, ringer 5 ibland 10 gånger på en dag.
Jag har alltid ignorerat en stor del av samtalen. De börjar alltid på samma sätt.
Om min bror. Hur han ställt till det. Att hon inte orkar. Vad ska hon göra? Osv.
På sista tiden har jag börjat svara när jag kan och alltid lyssna av meddelanden.
Min bror och min mamma...
Det är som att bevittna en dödsolycka, en duell i slowmotion och inte kunna ingripa för det enda som skulle ske är att kulan träffar mej istället.
Både mamma och min bror är så illa däran i denna dödligt giftiga tango att det när som helst kan ske.
Katastrofen.
Vem av dem det blir som går först är svårt att säga.

Igår lät mamma min bror tala in på min telefonsvarare.
Jag hatar henne för det. Jag...
Vad förväntar hon sej?
En trasig människa, med darrig röst, så välbekant, talade in två meddelanden.
Om hur han saknar mej, hur ledsen han är, hur han minns oss som barn.
Berättar minnen. När vi kanske var 5 och 8.
Jag håller för munnen när jag lyssnar på jobbets toalett.
Jag gråter.
Jag spolar vatten i kranen och håller handen för munnen för att det inte ska höras.
Sköljer handlederna med kallt vatten, tar bort mascaran från kinderna och samlar mej för mina patienter.
Det river upp känslor. Ilsken, naken, vanmaktig smärta.
Jag saknar oxå. Jag minns jag med. Men allt... allt är för länge sedan för sent för oss.
Mellan min brors meddelanden. Mamma som säger att han tänker hoppa från hennes fönster på 7:e våningen. Mamma som berättar att han slagit henne i ansiktet med knytnävarna.
Mamma som säger att jag måste, måste ringa.
Å som inte svarar.
Inte på hemnumret. Inte på mobilen.
Jag ringer polisen. Berättar.
Känner skuld.
Mamma ringer. Arg över polisen. Full. Vill inte prata. Är inte i stånd att prata.
Jag lämnas med mina känslor. Med min sorg, ilska, oro, smärta.
Han är min lillebror.
Jag önskar han var död.
Jag är helt jävla livrädd att han ska dö.
Skuld. Skam. Vanmakt.
Det är inte ofta jag skriver om detta. Om att inte veta om min mamma eller min bror dör i natt.
Att hela tiden vara beredd.
Jag vill inte lämna ut dom. Och samtidigt...
Det är en del av mej. Mitt liv. Min kamp.

Gårdagen slutade som dagen.
Med gos med Noah. Med att få andas in hans doft och känna tacksamheten över det liv som tilldelats mej och allt jag fått och får. Med att krypa till sängs med Gotteman. Lyssna till hans andetag, känna hans värme.
Ett liv.
Så fint och bitvis så svårt.

Puss/ Asta

13 kommentarer:

  1. Det är fördjävligt vad din mor gör mot dej! Verkligen inte okey på något vis och du gjorde absolut det rätta som ringde polisen. Det är så egoistiskt och fruktansvärt att hon blandar in dej i detta kaos. Du har klarat dej bra i livet och det borde hon vara väldigt glad och tacksam över. VAD tror hon att du kan göra åt din brors allvarliga och mångåriga missbruk??! Du borde verkligen inte bli inblandad, HON har valt att ta emot honom i sitt hem och det lär ju inte få honom drogfri. Tyvärr behövs nog den hårda vägen för honom dvs att han får ta ansvar fullt ut för sitt val att missbruka. Hon hjälper honom fortsätta även om hon kanske inte ser det så. För din psykiska hälsas skull måste du sätta gränser mot henne (dom) och det gjorde du när du ringde polisen. Jag tycker att du ska göra klart för henne att hon inte får ringa på detta sätt, då får du skaffa hemligt tel nr. Du kan inte hjälpa någon av dom men du kan rädda dej själv och din familj behöver dej. Han och hon har valt att leva i missbruket och säkert är det så att det kommer att sluta med döden, för en eller båda men tyvärr finns det inget du kan göra - bara rädda dej själv! Styrkekramar finast Asta/Anonym (som delvis vet vad du går igenom)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Anonym för dina rader, för din omtanke.
      Jag ser det delvis som du å ändå inte. Jag kände mej så våldsamt arg på min mamma igår när hon lät honom ringa från sin telefon. Hon måste ha hjälpt honom. Vi har inte talat med varann på åratal. Det rev sönder skydd jag byggt upp.
      Samtidigt... mamma är så ensam. Tänk att ha kämpat ensam med något så här oerhört i 27 år!
      Med att ha levt med skräcken över att förlora sitt barn. Försökt, försökt, försökt till hon gått sönder själv. Vem hade inte försökt? Vem hade inte gått sönder?
      Jag känner skuld för att jag övergivit dem. Å samtidigt, jag vet att jag inte varit här, inte kunnat ge mina barn det liv jag gett om jag oxå givit mej in i den karusellen.
      Kram tillbaka.

      Radera
  2. Fy tusan så otäckt! Och så hjälplöst. Och sen ska du dessutom behöva diskutera på fejjan om det verkligen är rätt beslut att låta din dotter med pojkvän och son fortsätta bo hemma? Om folk bara kunde lära sig att inte lägga sig i andras beslut skulle världen bli så mycket enklare. Var gärna empatisk och omtänksam, men sluta ifrågasätt beslut!

    SvaraRadera
  3. Vilket naket, sårbart och öppet inlägg. Du berörde verkligen mig ikväll med dina radar. Kram

    SvaraRadera
  4. Det gör så ont att läsa. Ont. Skickar lite omtanke här över nätet.
    Just ikväll ligger det så nära också. Idag har den där alldeles onödiga missbruksdöden varit alldeles för närvarande här.

    Kram på dig

    SvaraRadera
  5. Känner igen allt du skriver men i mitt fall är det mina barns farmor och pappa som dansar exakt samma destruktiva dans. Där faster "flydde" landet när hon var sexton år och idag bor i USA med man och barn. För att komma undan. Helt rätt. Det finns inget hon kan/hade kunnat göra.
    Själv sitter jag i valet att lämna bort min son för att han ska få en chans att få rätt hjälp eller låta honom gå sin egen väg som med största sannolikhet kommer att bli sin pappas väg.
    Valet är lätt. För när jag ser andras dödsdans så gör jag ALLT för att vi inte ska hamna där!
    Så, du har gjort helt rätt. Det gör ont. Men vad annat kan man göra?

    SvaraRadera
  6. Usch! *kramar om*

    SvaraRadera
  7. Kram o tankar fina du
    Finns mkt att säga o du väcker som vanligt mkt tankar, du kämpande vackra kvinna!
    KAN du så bryt bryt bryt med din mamma o bror - innan du själv bryts sönder!
    Du har faktiskt inget ansvar för deras lycka/ olycka... Du har så många omkring dig som behöver dig o som du behöver....inte en relation som bara tar o tar o tar!
    Känns som om du redan "dansat denna dans" innan?. Flera ggr tom - o vilken förändring har skett ?
    Du får fortfarande vara bollplank/räddare i nöden i din mamma o brors symbios
    Fördärvligt av dom!

    SvaraRadera
  8. Kram Asta, jag känner igen telefonsamtalen från min fulla/påverkade tvillingbror, ena gången berättade han om när han "klått" upp någon oskyldig människa för någon händelse som retat upp honom för många år sedan och personen han klått upp liknade den personen, andra gånger ringde han och frågade om jag mindes specifika händelser från vår barndom, grät och ville samhörighet och tröst. När jag ifrågasatte hans beteende mot oskyldiga människor så blev han arg och tyckte jag lät som en psykolog, slängde på luren. 20 år var en berg och dalbana, supande, behandlingshem och telefonsamtalen - nu du syrran har jag slutat supa, ett litet hopp fanns de första gångerna. Så mycket sorg, oro, förtvivlan och ilska jag kände under dessa år, när han sedan dog av sitt missbruk så kom det dåliga samvetet, kunde jag gjort mer? bodde 40 mil ifrån min tvillingbror, min man ville vi skulle ta hem honom till oss och försöka hjälpa honom efter sista behandlingshemmet, jag sa ifrån.....det var för långt gånget och jag tänkte på våra barn i första hand då. När min tvillingbror dog så kände jag ändå en lättnad, jag behövde inte oroa mig för honom mer, hans oroliga själ som inga droger i världen kunde stilla hade fått ro. Nu kan jag berätta hur mycket jag älskade honom med ett stort lugn i själen ♥ Hoppas du förstår vad jag menar med min berättelse, kramar ♥

    SvaraRadera
  9. Oj så jobbigt, har själv upplevt liknade med några av mina syskon..... men det största lidandet hade min mor.
    Kram, försök att gå vidare....men lättare sagt än gjort

    SvaraRadera
  10. Tack all för era fina, tröstande, öppenhjärtliga rader. NI berör mej. Verkligen. Tack!

    SvaraRadera
  11. Asta Asta, va hemskt, lider med dig! Har ALDRIG själv varit med om något liknande, vad kan jag säga!

    Kram, lider med dig UNDERBARA människa.
    Sara

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare