söndag 15 november 2015

Fan inte enkelt.

Alla relationer måste ge mer än de tar.
Så är det, eller så bör det vara, sen har vi alla olika långt tålamod.
Jag är inte den som ger upp i första taget kring de närmsta relationerna.
Jag är övertygad om att många funderat många gånger på varför jag inte skilt mej eller brutit med båda mina föräldrar. Jag spar på vänner som är skitkassa på att höra av sej även om de vet att jag mår dåligt.
Jag har högt tålamod, stor förståelse, ett visst mått rädsla för ensamhet och min egna kompetens och så där. Men det är oxå så att jag tror på att relationer måste få tjorva, vara ljumna, inte glimra i perfektion för att vara något att ha.
I mitt långa äktenskap har det ibland varit ÅR av kriser och även om jag nu finner det lugnt å rätt harmoniskt där så har vi det inte så som flertalet andra skulle klassa ett gott äktenskap.
Min pappa och jag har någon slags mellanrelation där vi inte är pappa-dotter men inte heller bara vänner. Han kommer aldrig bli den där pappan som passar barnbarn, hjälper mej med praktiska ting, sätter in lite pengar om ekonomin är risig. Han är inte min yttre post av trygghet om ni förstår vad jag menar men jag älskar honom och jag tror han älskar mej. Vi har vad vi har.
Mamma har jag alltid haft en komplicerad relation till redan som barn och jag växte ju delvis upp med mina morföräldrar istället. På senaste åren har jag allt mer blivit mamma för henne.
Jag är tålmodig. Jag bär insikten om att jag inte heller är världens bästa mamma, fru, dotter.

Sista månaderna med mamma har brutit ner mej.
Jag känner att jag är vansinnigt nära att braka ihop mentalt själv.
Jag har även plockat in min bror i mitt liv igen efter att inte haft någon kontakt på många år.
De två, mamma å lillebror, har ringt mej upp mot tio gånger per dag och vädrat sin ångest för den andra. Jonas som sover utomhus, mamma som sover nerdrogad, Jonas som kommer åtalas och förmodligen dömas till fängelse, mamma som ska hoppa från 6:e våning.
Ingenting vill de samarbeta kring. Inga råd tar de till sej.
Men ringa ska de.
Konstant.
Tre gånger har polisen varit där senaste månaden. Två gånger för att jag ringt av oro när de plötsligt inte hör av sej och en gång ringde de själva mitt under ett gräl som urartade i slagsmål och senare skottlossning av polis.

Samtidigt skall jag plugga.
Det är mycket rent teoretiskt och det är mycket med mej själv, att slåss mot mitt egna naggade självförtroende och krackelerande självbild. Av att jag är någon annan i klassen än den jag brukar vara i grupp.
Jag misslyckas ständigt med mina uppsatta mål. Stunderna jag tänkt läsa blir kortare, koncentrationen ytligare.
Jag äter en massa. Tar gärna en kvällsöl. Går stadigt upp i vikt. Har slutat på att ens fundera gå ut och springa.
Jag blir tröttare och tröttare och allt mer disträ och känslig.

Det går inte. Jag håller på att bli sjuk. Hela jag känner mej som ett nervknippe.
Om jag fortsätter som hittills kommer jag inom kort oxå ha alkoholproblem och sitta tvärfast i medberoendet och inte fixa skolan.
Jag måste bryta min nedåtgående spiral, jag måste hitta lust, nyfikenhet, rutiner och tro på mej själv.
Alltså måste jag bryta med min mamma.
Förstår ni hur det känns?
Att bryta med sin mamma som dessutom är dödligt sjuk.
Idag fick hon ultimatum. Hon får ringa mej när hon är redo att lägga in sej och ta tag i sitt missbruk istället för att gömma sej bakom sin missbrukande son.
När hon är redo att göra det... imorgon, om tre månader, om sju år... är hon välkommen att ringa mej å så ska jag hjälpa henne. Tills dess så får hon inte ringa. Jag kommer att lägga på luren.

Jag ska ta tag i mitt eget liv.
Fasta läggtider. Fasta gå upp tider.
Bra mat. Godis och alkohol begränsade dagar.
Frisk luft varje dag.

Men det är fan inte enkelt.

Puss/ Asta

10 kommentarer:

  1. Fy så tungt kära du.... <3
    Men ibland har man inget val, att gå ner sig själv vinner ingen nåt på.
    Man måste faktiskt tänka på sig själv också, inte bara andra.
    Lätt för oss att säga men DU är viktigast för dig själv, sen kan man ha hur många invändningar å ursäkter som helst.

    Frisk luft o motion även om det bara är ut å gå 30 min gör underverk.
    Sätt dig själv i fokus, både din mamma o bror är vuxna, Noah har sin mamma o din man klarar sig säkert bra.
    Det är tillåtet att vara självisk, det är bara i Sverige det är fult.
    Du har skolan å din dröm, se till att den blir verklighet.
    kram...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är tungt. Det är riktigt tungt. Men jag har inget val. Hoppas bara att jag fortsätter inse det. Kram

      Radera
  2. Jag har varit i en liknande situation, men där det ändå nog var enklare. Jag bröt med min pappa för ungefär 20 år sedan, men det handlade mer om att han ständigt skulle förminska mig, bryta mner mig. Jag slutade helt enkelt att prata med honom, men jag hade fortfarande bra kontakt med min mamma. Pappa hade både mamma och mina syskon och hade inget behov av mig. Jag tror faktiskt han tyckte det var lika skönt som jag tyckte. Så dog mamma och det mesta med bouppteckning, begravning och pappa föll på mi eftersom mina syskon bor långt bort. Jag brakade ihop totalt och nu har läkaren sagt att jag måste bryta med pappa - igen. Relationen är inte bra för mig. Den här gången är det betydligt svårare, för nu är pappa dement och det är jag som borde vara den (enligt omgivningen) som rycker in och fixar för honom...

    Nej, min situation är absolut inte som din, men resultatet blir detsamma. Du måste välja ditt eget mående före din mamma och bror. Tufft, men nödvändigt. Byt telefonnummer, eller spärra deras telefonnummer så du slipper märka när de ringer dig! Fokus på dig, din egen familj, ditt mående och dina studier!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte om det gör skillnad att jag faktiskt tycker om min mamma. Jag måste göra det här för jag kommer bli lika dan annars. Men hur kommer jag att må när hon dör?! För jävligt antagligen.
      Livet är fan inte lätt. Önskar dej all kraft Freja. Kram

      Radera
  3. Jag är i din mammas situation dock utan ett eget missbruk. En son med asperger som snedtänder på för hög dos stesolid vid ångest gång på gång.
    Hans bror är i din situation. Men boende under samma tak. Jag vet vad du går igenom. Jag vet vad det vill säga att hamna i bråk och konflikter som aldrig tar slut. När han var yngre kunde jag styra honom, avleda honom, i viss mån hålla fast honom vid utbrott. Nu är han sjutton år och två meter lång, det går inte längre. Igår var polisen hit efter att grannarna ringt. Soc beredskap kom. Ambulansen kom. Idag är han hemma igen. Ingen gör något konkret. Vi bollas mellan Bup och soc. Ingen vill hjälpa oss eftersom han fyller arton om två månader. Han är fortfarande ett föräldraansvar och han har inte slagit oss....än.
    När han fyller arton måste han vilja ta emot hjälp själv. Jo tjena. Hur får man någon utan insikt att vilja själv? När jag läser dina rader undrar jag hur vårt liv kommer att se ut om tjugo år. Och jag ber till gud att vi fått hjälp och att hans lillebror är lika stark som dig och stänger dörren om sitt liv om det inte är så...
    Kram
    /Jenny

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din fina kommentar. Oj så ont den gör att läsa. Känner så oerhört med dej när jag vet hur jäkla svårt det är att få rätt sorts hjälp. Jag hoppas att ni får det. Hör gärna av dej igen. Tankar å kramar.

      Radera
  4. För vad det är värt, jag tror stenhårt att det är det bästa, enda du kan göra. All styrka till dig <3

    SvaraRadera
  5. Vet inte vad jag ska säga, det är så sorgligt.
    Tycker du är stark som sätter hårt mot hårt, tyvärr är det ofta det enda som hjälper.
    Och heja dig som vill bli nyttigare för DIN skull! Jag lovar att peppa!
    Kram

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare