söndag 15 maj 2016

...


Jag hade tänkt sätta mej ner och skriva ett lättsamt inlägg om hur trött man blir som... snart fyrtisjuåring... av att umgås med två minihuliganer i ett dygn. Jag mådde rätt så fint efter en vacker kvällspromenad med min Gotteman i duggregnet.
Så läste jag om en vän som är sjuk i cancer och som nu fått en ännu sämre prognos.

Helvetesjävlaskitfan!
Jag VET att jag är egocentrisk nu när jag lägger fokuset på mej och mitt mående.
Kanske borde jag inte ens skriva om det här.
Kanske är det hennes och inte mitt. Det är hon som är sjuk och inte jag å hon håller ta me fan en tapprare ton än vad jag gör men jag känner ett sådant vansinnigt raseri!
På livet, på Gud, mot cancer och seg sjukvård och jag skulle just ikväll kunna starta världskrig med allt och alla. Frustrationen, sorgen och oron tar sej uttryck i en sju helvetes ilska.

Det finns ingen rättvisa.
Det finns ingen Gud.
Hur kan en positiv, vacker, levnadsglad, modig kvinna med två små barn råka ut för bakslag efter bakslag om det fanns?
Vad är meningen?
Det är samma känsla som när Lena blev sjuk. Hur jag ville starta krig med Gud.
Cancer säger du, det ska vi nog fan bli två om, ta dej förbi mej först. Du må vara Gud men jag är rasande.
Men det räckte inte.
Det räckte inte den gången.
Det måste göra det denna gången!

Jag är ordlös.
Låt oss tillsammans be för mirakel.

/ Asta

2 kommentarer:

  1. Jag känner ju såklart lite samma raseri. Sen tänker jag att det hjälper ju inte att vara arg.
    Jag tänker inte låta den där jävla cancern ta upp en extra sekund av mitt liv. Han (ja jag säger han) får vara med när jag behandlas, har biverkningar eller opereras. Mer plats får han fan inte!

    Kram till dig fina du, skyddsängeln bär jag med mig och räknar benhårt att hon skyddar mig tills det finns en bot på eländet!

    SvaraRadera

Välkommen att sätta ditt tassavtryck, ditt avstamp, ditt tyckande.
Bloggen är levande genom sina läsare